Ang. lyckan

Alltså. Det där med lycka.
Jag antar att jag alltid har trott att det är något mer jag måste erhålla för att erhålla den. Vid tioårs ålder låg lyckan i att vara vuxen och sköta sig själv. Ack så fel jag hade.
Vid trettonårsåldern började en livslång vänskap med målet "hitta the lööve of you life". Bara HAN dök upp, då skulle jag bli hel. Och lycklig.
Vid tjugoårsålder då låg lyckan i ett arbete efter studierna och givetvis en pojkvän.

Idag... Vet jag inte.
Jag har jobb, två jobb som ger mig väl med pengar i kassan. Men hur jäkla klyschigt det än låter så finns det inte tillräckligt mycket pengar i världen som kan köpa lycka. Dessvärre verkar det nästan som om ju rikare jag blir, desto olyckligare blir jag. Missförstå mig rätt, jag vill inte bli arbetslös eller inte klara mig. Men ja... En lottovinst är nog fullkomligt bortkastad på mig.

Någonstans finns nog den inpräntade tanken att den stora kärleken skall göra mig lycklig. Eller en familj. Eller eller eller...
Men lyckligast är jag när jag får arbeta med kroppen, vara ute, träffa goda vänner, resa, uppleva och se de mina må bra och ha så jag klarar mig ekonomiskt, utan överflöd.

Denna höst denna höst(jag vet, först är det en sommar)...
Jag velar fram och tillbaka ang. jobb. Det är här hela denna lycka.-diskussionen grundar sig i. Ska jag ta det jobbet, ska jag ta det andra jobbet? Eller ska jag ta båda? Eller kanske inget? Kommer jag orka jobba hela sommaren, hösten, vintern, våren och sommaren? Då har jag jobbat konstant sedan våren 2011, med den längsta semestern över jul (nästan 2 veckor).Och slutar hösten 2013... Och jag vet, jag VET att bönderna i detta fantastiska land jobbar på samma sätt. Men jag får för mig att jag skulle klara det lättare att vara bonde och jobba hela tiden, än att arbeta med det jag arbetar med nu, utan semester.


Jag ska orka. Jag ska hålla. Jag vill leva också.

Fantastiska Smaksensationer

Ett av mina jobb (jag har ju förmånen att ha två jobb, medan det finns de som inte har något) är hos turistföretaget Vildmark i Värmland. 

För tillfället är vi Göteborg på konferensmässa och har med oss fantastiska Marie från Naturpralinen. För vikten är detta fullkomligt tragiskt men mina smaklökar dansar av glädje när man får njuta av handgjorda chokladpraliner så som Fransk nougat och pistage. Dessa tillsammans med rödvin kan starkt rekommenderas! 

Jag har också fått lov att låna en bild från Naturpralinen så att ni förstår vilka förmåner jag har just nu! :)

Om att tolka

Jag är kvinna och att vara kvinna ger mig en hel hög med små knep och övertag mot det manliga könet. Som kvinna kan jag exempelvis agera fullkomligt irrationellt och ändå bestämt hävda att det är rätt vilket kommer rättfärdiga mitt beteende eftersom jag är kvinna… Som kvinna har jag också rättighet att en gång i månaden få sporadiska vredesutbrott över att någon ställt smöret fel eller lagt tandborsten PÅ handfatet istället för I tandborsthållaren. Jag kan också som kvinna i vissa situationer se lite allmänt hjälplös ut och på så vis slippa bära tunga möbler eller väskor eller ja, vad som helst faktiskt.

Men framför allt, framför allt ger mitt kön mig den fullkomliga rättigheten att tolka karlars svar, ickesvar, tystnad, leenden, kliandet i huvudet eller bara en enkel nick. För som kvinna så kommer jag att tolka tecken som finns och inte finns, tills det inte finns några som helst scenarios som jag inte har gått igenom. Dessutom så spelar det ingen roll om en karl ger mig ett svar eller påstår att det är på ett vis, speciellt inte när det handlar om känslor. För som kvinna så vet ju jag vad han behöver, även om han själv inte förstår det just nu. Det kvinnliga könet anser sig helt enkelt lite mer intelligenta när det kommer till känslor, än vad det manliga är. Vi vet bäst och tycker inte ni som oss, ja, då har ni helt enkelt inte kommit på det än… Det kommer.

Vi anser oss också ha tolkningsföreträden på allt som händer eller sägs. Med andra ord spelar det egentligen ingen som helst roll vad ni karlar tycker eller tänker eller känner för den delen. För tänker, tycker eller känner ni inte som vi kvinnor, så har ni fel.

Som kvinna finns det givetvis massa nackdelar men jag uppskattar verkligen att vi som kvinnor i svenska samhället kan komma undan med så mycket konstigheter bara genom att ha ett inåtgående rör istället för ett utåtgående.

18

Dina fötter som stryker mina.
Din hud som är varm och dina armar som är starka och trygga.
Din grop i hakan och din skäggstubb som river mot mina fingertoppar.
Din andedräkt i min nacke och ditt hjärta som slår.

Och jag som bara vill fortsätta och ha mer. Men som inte vågar och som inte vågar tro eller ens hoppas.
Och jag.. Som så fort jag tagit mig upp från botten och känner mig knasigt svag, ser hur jag kan falla tillbaks i något slags evigt mörker.

Du får inte hålla om mig om det bara är för en natt.
Och du får inte kyssa min nacke om du inte tänker göra det varje kväll.
Och du får helt enkelt inte tjuvkika in i mitt hjärta om du ändå bara tänker gå.

17

Ibland undrar jag om det egentligen är så att jag har en liten magnetisk störning i min aura. Bilar som gått klockrent börjar bete sig konstigt, min mobil ringer och skickar sms av sig själv, min förra dator slog på sig mitt i natten och numer har min bilradio en oförklareig och total förälskelse i P1. Det går för övrigt inte att byta kanal på radion, inte utan våld och en ängels tålamod. När man väl har bytt kanal, säg från P1 till exempelvis P4 efter 20 minuters övertalande, så kan bilen i nästa gupp byta tillbaka till P1 igen. Det är en kulturell bil.

Men mest av allt funderar jag på denna elektriska störning då mitt liv tenderar att ta 180 graders svängar utan att jag hinner med. Är det jag som genom min blotta existens ser till att det hela tiden händer saker, eller är det bara så att jag råkar vara på rätt/ fel tillfälle vid rätt/fel plats? Varför är det hela tiden rörigt omkring mig när allt jag försöker är att flyta med och hinna med mitt eget liv.

För Er som inte visste så mycket om mig så har jag innan sommaren hakat mig fram på taskiga vikariat ett helt år. Inte ett jobb så långt ögat kunde se, men jag tog dagen som den kom och var det närmaste livegen på de vikariat som mig gavs. And I've done it all.. Utvecklingsstörda, lågstadiet, Högstadiet (!), jobbat på färjestad, i affär och varit sminkös. På nått vis har jag varit överallt.
Men nu, nu helt plötsligt trillar det in jobberbjudanden överallt ifrån. Jag är headhuntad från flera ställen och känner mig glatt förvirrad och lite rädd för att göra någon besviken. Sen funderar jag också på hur mycket jag orkar jobba, alltså... 100 eller 150% ?


I morgon måste jag bestämma mig. Idag fick jag erbjudandet. Bah!

16

Det går inte att prata med dig, eller vi kan inte samtala. Vi har försökt men vi har uppenbarligen inte ett endaste intresse tillsammans... Och jag trodde i början av säsongen att du hatade mig eftersom du aldrig sa nått, samt att du gick när jag kom. Sen fungerade vi knackligt tillsammans på arbetet. Och du driver mig till fullkomligt vansinne- jag har inte en aning om vart jag har dig! Vi spenderade 12 timmartillsammans häromdagen då du tog med mig ut på forspaddling (men jag var ju inte ditt förstahandsval). Men vi pratade ju inte då heller, jag tror nog fortfarande att du hatar mig. Och därför, därför stör det mig något otroligt att du har smugit dig in i mina tankar och att jag saknar dig. Ditt mögel!

Sen bekymrar det mig lite att du utbrast "OJ" när jag råkade ha kjol på mig. Och det bekymrar mig att jag tror  att du kanske tog kort på min urringning när vi paddlade. Men MEST oroar det mig att när vi väl får ögonkontakt så spelar det en liten filur i dina ögon och jag känner hur mina börjar gnistra och förråder mig!

15

I sju dagar tog jag semester från vardagen. Från dammråttor, från gräsmattor som måste klippas, från problemen som hopar sig i mina vänners liv. I sju dagar försvann jag och i sju dagar läkte jag.
Men problemet är. Problemet är...... Problemet är att det som jag åker ifrån, det tenderar att vänta på mig när jag kommer hem.
Och nu sitter jag på i ett tåg, på en räls som för mig obönhörligt längre bort från Rosornas Ö och tillbaks till dig. För DU är mitt problem. Måste jag ta tag i detta nu, måste jag för min egen skull försöka få någon slags klarhet? För DU är ju inte egentligen problemet, JAG är problemet. Och det är ytterst bekymmersamt för det finns inte en endaste tågräls som kan ta mig bort från mig själv.


På rosornas Ö, där kan man klä ut sig i stora kjolar som täcker inte enbart de delar som måste täckas, utan också de hemligheter som man inte vill dela. Det handlar inte om tyget, det handlar om mentaliteten. Och i sju dagar har vi bedövat sinnet och vandrat runt tornen i en dimma.Men nu klarnar dimman och klarheten svider i ögonen och i den ångest som kommer krypande finns det en endaste fråga: hur ska det gå?