kaffekriget

Jag vet inte om ni vet hur det är att vara ny på jobbet. Sen beror det också, givetvis på hur man är som person. Men jag kan säga att jag, som ny på jobbet, är relativt avvaktande. Det ska man nog inte vara, man ska vara framåt. Men hur är man det när man inte har en susning om hur saker och ting fungerar?

Nej. Jag försöker att göra mitt jobb, att alltid vara positiv men även komma med egna tankar och idéer. Jag ska snart blomma ut (lovar) och komma skrattades till jobbet och sjunga i köket.

Nu däremot försöker jag klara allt själv och för tillfället för jag ett litet krig mot perkulatorn i vårt kök. Man skulle kunna tro att en perkulator inte ens är en värdig motståndare mot en tänkande varelse och hur det här framstället mig intelligentmässigt ska vi nog inte gå vidare på. Låt mig istället beskriva situationen för er: Köket är vitt, tämligen nygjort vilket gör att det inte finns speciellt många fläckar eller skavanker på det. Pekulatorn är av den typen som har en platta där man stället perkulatorn, den är alltså "sladdlös". Det som gör denna lite speciell är att den har en plupp av trä längst upp. Annars brukar den vara av glas eller metall. De senare två skruvar man på, träpluppen är täljd (egenhändigt av någon anställd, inte jag) och dittryckt.

Här om dagen var jag ensam på kontoret och givetvis kokade jag kaffe. Vitt kök, en plupp som inte sitter som den ska.. Ni kan nog räkna ut vad som hände.

När jag kom in i köket efter att den bubblat och fräst klart var köket inte direkt vitt längre. Det var svartprickigt. Av kaffe. På grund av att den lilla träpluppen (som inte går att skruva) hade av trycket i kokaren, likt en kork i en flaska med för högt tryckt skjutits ut och skapat ett hål för kaffet att smita ut genom. En mekanisk mini-vulkan med kaffe som lava. Det var kaffe överallt! En stooor sjö på golvet, det var prickar på väggen, på skåpen och ta mig tusan om det inte var kaffe i taket. 

Hurra

En kökssanering senare hade jag tejpat fast fanskapet på locket. Problemet är bara att tejp inte direkt är världens mest hållbara när det kommer till metall, trä och värme. Så numer, varje gång jag kokar kaffe, står jag argt och tittar på perkulatorn tills den på riktigt kommit igång och det verkar hålla. Jag har föreslagit att en ny metallplupp bör införskaffas men då ingenting hänt vill jag heller inte tjata.

Ett härligt I-landsproblem som jag tänkte att ni kunde få skratta åt, så här på måndagseftermiddagen. 

over and out / K

julpessimisten

Och nu. När detta är klart, när allt som är "viktigt" är överfört ska jag nu återinviga denna Blogg med ett nytt och fräscht inlägg! 


Jul....


Det är första advent idag. Oftast är jag en av dem som börjar nynna julsånger och köpa hyacinter redan i mitten av november, men inte i år. I år kan jul kvitta. Jag gillar inte tanken på att jag "måste" vara glad, att jag "måste" tycka om den. Jag tycker inte om den, inte i år. Och av någon anledning har jag ingen lust att vara hemma på jul, vilket är jättekonstigt då jag brukar älska att umgås med familjen och de nära och kära. Men inte i år...


Jag tror det handlar om mina känslor inför detta med krav. Kravet på att det ska vara bra. Det är inte alltid bra. Sure baby, man får inte roligare än man gör sig.... men samhällets krav på en påtvingad glädje över konsumtion känns så jäkla krass helt plötsligt och likt en trotsig tonåring vill jag peka finger åt hela arrangemanget och äta pizza på jul. 


Jag vill inte förstöra för någon annan. Jag önskar verkligen att alla andra får leva i ett rött skimmer och äta julskinka och vara lyckliga.... Jag bara vill att det ska vara, enklare. Att vi kan träffas utan att känna kravet på att vi inte ska bråka, att allt inte behöver vara perfekt. Men.. jag känner mig själv (hur konstigt det än låter ;)), ge detta lite tid så ska ni se att jag är den som har flest tomtar (på loftet, om inget annat) och mest glitter och shoppas julklappar till bjällerklang. 

Done. Här och där.

Sisådär ja.
Nu är det klart. Bondelivsbloggarna är överförda även om det säkert (fram tills nyår) kommer att skrivas samma sak både här och där så är det denna som kommer att leva vidare. 
Jag ser fram emot att gnälla, skälla, skratta, gråta och fundera tillsammans med Er. 




Vackra människor, jag är tacksam över att jag hittade bondeliv innan det var för sent. 
Nu ser jag fram emot gamla bekantskaper och kanske nya vänner här! 


Eder ödmjukaste / K- det lilla gula trollet

Flickor pratar om kärleken 2010-11-16

När jag var 14 började jag leta efter kärleken. Jag jagade den frenetiskt, för vem ville vara ensam när det var ”normalt” att vara två? Sen dess har sökandet pågått, högt och lågt. Nära och långt bort. Men varför? Egentligen? Jag tänker så här:

Det finns massa saker jag kan styra över i mitt liv. Lite hur jag ska se ut, om jag ska vara blond eller mörk. Smal eller tjock. Vilket yrke jag har. Hur mycket pengar jag tjänar. Vilken bil jag har. Och vart jag reser. Men jag kan inte styra över känslorna. Försökt det och det har aldrig lyckats. Det är som om känslorna konstant är i trotsåldern, säger hjärnan till dem att känna på ett sätt kan du ge dig fan på att de känner precis det motsatta.Jag kan inte styra över dem, så varför försöka? Jag kan inte heller styra över när eller i vem jag blir kär därför känns självaste sökandet efter kärleken tämligen onödig, eftersom det ändå bara verkar hända sporadiskt och ologiskt.

Jag ska berätta något väldligt personligt för Er. Något som jag inte berättar vanligen eftersom det betyder så otroligt mycket för mig. Det är en dröm, en sådan man har när man sover, inte en ”I have a dream”- dröm. Jag hade den under ett av mina besök på fäbodsätern och den var så otroligt riktig, inte verklig men på riktigt, så att jag undrar ibland om det mer var en uppenbarelse än något annat.

Drömmen:
Jag var hos doktorn och jag satt med tröjärmen uppdragen, de hade tagit blodprov på mig. Doktorn, en karl i medelåldern kom in och berättade för mig att jag hade cancer och inte långt kvar att leva. Och eftersom min sista tid ändå bara var ett utdraget lidande så var det lika bra att jag kom tillbaka klockan sex på kvällen, skulle de avliva mig. Chocken var enorm, ändå sa jag ok till hans förslag. Jag gick ut på gatan och grät och grät och grät. Och det svåraste var att försöka att berätta för mina vänner och min familj, hur ger man ett sådant besked? Jag gick på gatorna i den stad jag bodde i, och grät och tänkte på mitt liv. Och det som slog mig mest var all den tid jag spenderat på saker som inte, överhuvudtaget, hade spelat någon som helst roll. Som att bry mig om vad andra tyckte om mig, som vad jag skulle ha på mig för kläder men framför allt så tänkte jag på all den tid som gått åt till att vänta på att någon annan skulle göra mig ”levande”. Min saknade hälft, som jag sökt. All denna tid som jag hade kunnat använda åt mig själv, att göra saker som jag ville göra. Jag ångrade ingenting jag hade gjort, bara saker jag aldrig hunnit med. Det handlade om att se och uppleva saker, att resa, gå kurser, skratta hela nätterna och vara med dem jag älskar. Drömmen slutade med att jag bestämde mig för att kämpa för mitt liv och framför allt att ta vara på den tid som fanns kvar. 

Den drömmen förändrade mitt liv. Och varje gång jag finner mig själv att jag sitter och väntar på prinsen på sin vita springare, så ger jag mig en mental spark i arslet och påminner mig själv om att livet är alldeles för kort för det. Dessutom brukar jag tänkta att om jag fick välja partner, skulle jag vilja ha en glad skit som gjorde nått med sitt liv och då är det väl inte orimligt att tänka att han också vill ha en glad skit som gör nått.

Jag vet att det är svårt ibland, ganska ofta faktiskt… Men det är så här enkelt, du kan inte styra över kärleken…Så ta den energin och tiden som går åt till att leta eller önska efter den, till saker som DU kan göra något åt.

Summan blir enkel; gör nått roligt idag.

Om människofåren 2010-11-13

Allting går att missbrukas. Om skär någon, missbrukar jag kniven. Om jag måste dricka 8 L coca cola per dag, missbrukar jag coca cola. Om jag är en ledare och leder mina anhängare fel, missbrukar jag min makt. This is about facebbok. Jag tror inte egentligen att fb är en dålig plattform om den används som det den var skapat till, att möjliggöra kontakt mellan människor på ett enkelt sätt. Men idag verkar det även vara en plattform för att sprida overifierade fakta (aka. rykten) och se hur en stor massa väljer att tro på det som skrivs.

Jag får titt som tätt uppmaningar om att gå med i det ena eller det andra och jag brukar tokignorera det totalt. Men idag när jag fick en uppmaning om att gå med i en grupp för att skydda växternas mångfald, tog biologinörd i mig överhand och jag besökte faktiskt gruppen. Men, jag hade kunnat låta bli, jag blir bara så trött.

Summan över det hela var att de skulle starta ett uppror mot jordbruksverket. Jag citerar: Det handlar om grönsakssorter som inte finns beskrivna i myndigheternas register. Därför att de har ett otydligt ursprung eller inte är tillräckligt lönsamma.
Sorter som passar i ekologiska husbehovsträdgårdar. Vackra, goda, härdiga...
Jordbruksverket föreslår de ska förbjudas från 1/1 2011. Växter utan större kommersiellt värde ska utrotas

Men jag har studerat biologi tillräckligt mycket för att veta om att ett sådant beslut inte tas "bara för att". I Sverige idag jobbar vi enormt mycket med mångfalden. Så jag valde att tacka nej och bad att få en länk eller material som visar att jordbruksverket faktiskt vill göra detta. Jag har sökt på google och på JV hemsida utan att ens hitta uns till underlag. Än så länge har ingen i gruppen kunnat gett mig detta material utan jag får istället till svar "Är du inte med oss är du emot oss"

Ja jäklar. Det känns skönt att veta om att folk är villiga att acceptera allt som sanning, som står att läsa på facebook. SOM NÅGON ANNAN HAR SKRIVIT, utan en förstahandskälla eller dylikt. Jeeze, vart tog den kritiska tanken vägen? Vart tog funderingarna över att OM det nu skulle vara så att JV beslutat detta, att det kanske finns en orsak till detta? OM det nu skulle visa sig vara sanning, att JV vill förbjuda dessa sorter för att de inte är tillräckligt lönsamma och att man inte ens skulle gå ge bort frön hus emellan skall jag gladerligen ändra åsikt.

Men jag tror inte på det. Och jag blir fan förbannad på folk. Sluta upp att vara så satans snabba med att tro på allt som serveras i ett karismatiskt, känslomässigt fodral. Ha lite egna funderingar och tänk lite själva.

Otrohetsepedimin 2010-

Jag väntar på att antennerna skall växa ut från mitt huvud och moderskeppet äntligen ska kalla hem mig. Kom igen nu!.... Det måste väl ändå vara så att jag inte kommer från den här planeten när jag känner mig så fruktansvärt utanför? Eller är jag bara lite allmänt dum i huvudet och inte förstått det där med samhällets oskrivna regler? För hur kan det annars komma sig att jag känner mig som kyrkans kyskaste kvinna när jag pratar med folk och fä (om mina vänner läste det sistnämnda skulle de ligga på golvet och skrika av skratt )om otrohet? För när jag står där och tycker att otrohet är något fel så verkar jag ytterst ensam om det. Alla andra verkar tycka att det är mer eller mindre okej, därför att alla verkar göra det.

Jag har nog börjat det här inlägget 100 ggr i huvudet, men det enda jag egentligen har lust att fråga är vad det är för fel på folk? Kan någon, snälla, förklara för mig som är oförstående inför detta, hur det kan vara okej att svika en annans människas förtroende bara för att ge efter för sina egna lustars skull? Och hur klarar samvetet av det? Jag skulle nog självdö av skam. Jag har haft tur, ingen ska tro att jag skriver detta inlägg i vredesmod. För vad jag vet har ingen varit otrogen mot mig och jag har självklart inte varit otrogen själv.

Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska förhålla mig det faktum att det kan hända en gång. Att det är fel och förkastligt är ingen fråga om, men jag är inte lika snabb att döma de som klantat till det en gång. Helt enkelt eftersom frasen Det är mänskligt att fela ekar det i huvudet på mig. Jag väljer därför att lämna detta med ”en gång och aldrig mer- otroheten”. Det som jag vill skriva är om de människor som om och Om och OM igen är otrogna, alternativt har en långvarig affär.

Jag har sett det allt. Jag har hört ALLA ursäkter till att försöka legitimera handlingen. ”Han fanns där och min pojkvän har inte uppskattat mig på länge nu”. ”Min flickvän kväver mig”. ”Min pojkvän litar inte på mig, så det spelar ingen roll tillslut. Jag kan lika gärna ge honom rätt.” och så den absolut SÄMSTA ”Så länge det inte är penetration så är det inte otrohet”. Jag har även hört ”om man har kondom är det ju inte kontakt, så då gills det inte”. Men det känns så obotligt sjukt dum så jag vill inte ens ta den på allvar. Well, guess what? Det finns inga ursäkter för att känslomässigt misshandla en annan människa. För att svika ett sådant förtroende.

Det finns inga ursäkter till varför han går hem till henne, när han har fru och barn som väntar hemma. Och jag är trött på att bli sedd som en moraltant bara för att jag tycker att det är FEL.

Skärpning! Det är inte jag som ska stå här och känna mig som en utomjording. För det är inte jag som gör fel! Om man inte kan hålla sig till en partner, kanske bigami bör tänkas över? Eller ett öppet förhållande. Eller varför inte testa klassikerna att faktiskt vara singel och FÅ knulla runt lite, eftersom man uppenbarligen inte var redo att bara ha en partner? Och så länge som jag inte står och skäms med den otrogna skaran så tänker jag spotta och fräsa åt det hela. Jag tänker inte vara ödmjuk inför såna som inte förtjänar det.

Nej. Om nått så tänker jag förbanna… För finns det minsta uns kvar av det gamla finska häxblodet i mina ådror så ska det nog funka. Jag förbannardig som medvetet går hem med en annan, medan det sitter någon hemma och väntar på dig. Som tror på dig och älskar dig.
Jag förbannar dig. Må du aldrig kunna få upp den om du är kille och må du bli så trång att du inte ens får in en penna om du är kvinna. Må du få stinkande flytningar och variga bölder. Må dina genitalier skrumpna ihop och ramla av. Tills den dagen du ändrar dig. Tills den dagen du låter sanningen frigöra dig. Tills den dagen du växer upp och ser till att avsluta ett förhållande innan du påbörjar ett annat. Tills du blir en bättre människa.

lär av mina misstag 2010-20-21

Är det jag som är svår? Är jag "e tôcken dära" som vi säger i Värmland, åsyftande på någon som inte riktigt är som vi och därför konstig? Jag börjar tro det.

Varför?
Därför att 90% av alla karlar jag träffar och tänker "hum.... kanske kanske mer än vänner" visar sig bara försvinna från jordens yta. Slutar svara på sms, svarar inte på datorn ect ect. Ja, jag vet. Detta låter inte som bra reklam för mig :)
Men jag har eliminerat orsaken till denna tystnad till två möjliga alternativ.

1) Jag är en idiot som bara faller för omogna psykopater.
2) Det manliga könet består av 99% konflikträdda små pojkar som tror att varje gång de stöter på ett "problem" (läs: en tillräckligt stark kvinna) så kommer det att försvinna av sig själv... bara det ignoreras.

Det är självklart en kombination! Efter att tillbringat åtskilliga timmar åt att vara min alldeles egen doktor Phil har jag insett att jag väljer karlar som "Behövs tas hand om" och som är mer eller mindre dumma i huvudet. Detta helt enkelt eftersom jag (förr, innan denna fantastiska insikt) ansåg att jag inte var värd bättre. Och enda anledningen till att de skulle stanna kvar, var därför att de inte själva kunde lista ut hur tvättmaskinen fungerade.

Tragiskt? Antagligen.
Klassiskt? Absolut!
Kan NI lära ER av mitt misstagen? Hell yeah.

Oavsett om du har en springa eller en kuk mellan benen tycker jag att du ska ta dig en funderare på vilka vägar man väljer av ren trygghetsmani. För det spelar ingen roll om en väg består av giftormar och brinnande lava, har man gått den förut, många många gånger, är den välbekant och därav trygg, om man jämför med den soliga lilla björkallén där man anar och inbillar sig dödsfällor bakom varje solros.


Min far säger alltid att Naturen gör inga misstag. Inte ens när den skapar en idiot. Men det betyder inte att det är okej att vara en!

En liten minnesbeta, till mig själv. 

Jeezes 2010-10-20

 Någon gång ska man ha en uppenbarelse och det var då väl f*n att man ska få den så sent! Även om det är bättre sent än aldrig.

Och ursäkta mig, men vad är det för fel på en del karlar? Vad är det som händer när de passerar en magisk åldersgräns och hamnar i medellivskris i några årtionden? Och varför går den ALLTID ut på att hitta en yngre tjej, gärna runt 17, 18 med allvarliga psykiska problem som de "räddar"? och varför är det ingen som ger dem en rejäl pungspark, häller en hink vatten över dem och säger "väx upp"

Men nej. Nej....
Ingen säger något, alla viskar i skymundan och skakar förstulet på huvudet och säger att det går nog över. Att han kan få vara lite "wild and crazy" då hårfästet mer skyndsamt strävar sig uppåt och hans kompis som förr reste sig enkelt, nu har vissa problem.

Welll. Guess what? Jag tänker inte vara tyst. Och jag tänker inte acceptera att bli någons studsmatta för självförtroendet.
Jag är tillräckligt stark och tillräckligt självständig för att säga det där lilla enkla ordet "Nej". Även om smickret var trevligt ett tag, så blev det i slutändan bara patetiskt. Och jag grämer mig att jag inte genomskådade allt från början. För...


För jag är helt enkelt, värd så jävla mycket mer än detta.

Tänk lite 2010-09-20

Jag skriver här, därför att här finns det en risk att någon faktiskt läser detta men en stor chans att ingen någonsin kommer att märka att denna noten är gjord.

Jag är oroad. Ytterst oroad av det jag ser på facebook nu. Vi har haft val, Sverigedemokraterna kom (tyvärr) in i regeringen. Det är alltså 330 000 människor som anser att detta var en bra idé. Chansen att du och jag har någon av dessa 330 000 i vår bekantskapskrets är inte obefintlig. Jag tycker inte att det är okej. Ni som känner mig vet att jag är öppet för invandring till Sverige, alla människors lika värde ect ect och om någon efter detta inlägg kommer att fråga mig om vad jag röstade på, kommer jag att ärligen svara. Men jag säger redan nu att det inte var Sverigedemokraterna eller något annat främlingsfientligt parti.

Det som oroar mig är faktiskt alla ni andra. Alla de som startar nästan en "angry mob" mot sverigedemokraterna. Alla de som ber de som röstat på dem, om de finns i eran vännerlista att de ska ta bort sig själva därifrån. Jag förstår dem. Oh my gavd, jag förstår er verkligen! Men jag tror inte på det de gör nu och jag tror inte att de fattar vad de gör heller.

Låt mig förklara: Om/ när ni någonsin ändrar åsikt... ändrar ni den inte när ni haft en diskussion med någon av era vänner? Jag funkar så i alla fall, jag ändrar mig först när jag haft en lång och vettig diskussion med någon som jag känner väl och som kommit med vettiga argument. Jag har aldrig någonsin ändrat mig exempelvis på grund av en politikers tal eller liknande. Ja, oftast ändrar man ju åsikt först när man haft en diskussion med någon eller flera, ett flertal gånger och tänkt lite själv emellan där. Men min huvudpoäng är att det är människor i sin närhet som man lyssnar på.

My point is: Om man vill, att några utav de där 330 000 människorna ska ändra åsikt, att det är en vettig idé att "isolera" dem? Att säga att de är mindre värda på grund av deras åsikter? Tror ni, helt ärligt, att ni kan ändra någons åsikt på det viset? Jag tror inte på det. Jag tror att det enda sättet att kanske i alla fall få dem att tänka till, är att prata med dem. Diskutera med dem, argumentera men också repektera dem. Jag vet inte hur ni fungerar, men jag lyssnar inte på någon som inte respekterar mig eller accepterar mig. Jag tror inte heller att någon annan gör det....

Som sagt. Jag är orolig, av ett flertal anledningar. Jag är orolig för att vi i Sverige har blivit så främlingsfientliga. Men jag är också orolig för att mina vänner, många utav dem lärare, så starkt säger att det finns människor som inte är värda att finnas kvar i deras liv. Framtida elever kommer kanske att ha mycket värre åsikter, de ska hantera det. Hur? Och framför allt är jag orolig för hur vi ska vända detta om de så starkt tar avstånd från SD och andra främlingsfientliga partier.

Jag tänker tillbaka på min vistelse i Sydafrika... Jag tänker på apartheid och på Mandela som istället för hämnd pratade om förlåtelse och helandet av ett land.
Och jag tänker på alla människors lika värde.

Tänk på det. Om du nu läser och tagit dig hit. Tänk på, framför allt, hur vi ska klara av att få ut Sverigedemokraterna från riksdagen nästa val. Kanske är det just genom att DU har kvar en vän och pratar med denna.

Kanske. Men jag vet inte.

Det blir bättre om vi är tillsammans, så mycket bättre för oss

Mitt första inlägg här är bara en förklaring till följande inlägg som kommer.

Förr bloggade jag på bondeliv.se men eftersom de lägger ner vid nyår så har jag bestämt (efter önskemål, hurra!) att fortsätta bloggen någon annan stans. Nämligen här!

Men det finns ju faktiskt inlägg på bondeliv.se som jag själv tycker om, det är mina tankar och en del av den jag är. Så jag väljer därför att kopiera över utvalda inlägg där, till hit. Så jag har dem... Jag säger sedan till när jag faktiskt börjar blogga här, på allvar.

aideu, mein freunde