7,5

Jag måste bara skriva det:

Jag älskar honom verkligen....

Jag ÄLSKAR honom! 

Han gör mig glad, alltid.

Men. Vi är inte sånna. Vi bara är. 

Men jag älskar honom. Så ere bara

7

Ibland har man lite mer tid än vanligt. Jag tror det kallas att vara effektiv, även om jag inte är helt säker då det faktiskt är så sällan jag känner att jag är det. Men idag, idag mina vänner har jag hunnit saker! Jag hoppas kunna hålla i denna framfart i morgon med.

Vi ska nog sätta upp stängsel i morgon så att muarna snart ska få gå på fribete. Alltid en hektisk men härlig tid, frigörande!
Jag blir för den delen snart sambo också, eller rättare sagt så får jag en inneboende. Riktigt hur det ska gå vet jag inte, men vi får väl få det att fungera helt enkelt.

Inge godis, inge kakor. Några stackars naglar blev kortare även om de fortfarande är mycket längre än de brukade vara. Tänk att det ska vara så svårt att sluta!

6

Damn u M&M! Drog mig i fördärvet redan på torsdag kväll (efter att jag skrivit inlägget). Det är ju omöjligt att bara ta en!

För den delen så har hela den här helgen varit en total katastrof sett ur min nyttighetssynpunkt. Har varit i Göteborg på bröllop, försök att undvika onyttigheter där. I princip omöjligt.  En nagel åkte också, så dumt så dumt! Men men. Det är bara å ta nya tag- Ny vecka, nya tag!

Annars består mitt liv för tillfället av att fundera över det där med kärlek, barn och så. Slutfrågan blir alltid: vad vill jag. Svaret är att jag faktiskt inte vet. Vill jag ha barn? Eller en enklare fråga: vad vill jag jobba med? Och vilka frågor jag stället mig blir svaret det samma. Jag har inte en aning!

Over and out från en förvirrad jag.

5

Möt mig- miss supersocial. Här är tjejen som kan, om hon måste, föra ett lyckat samtal med en gråsten. Men ibland, ibland möter man människor där det bara låser sig. Jobbigt? Säger´ru. Ja, det är så här att i mina trakter, när vi vill understryka något. Exempelvis om någon frågar mig om vi har mycket fästingar och jag egentligen kan svara "ja, vi har jättemycket fästingar här" så säger vi istället:
Säger´ru?
Eller
Skoja inte.

Jag har precis haft en ung man på te. Ja, te. Inget annat och att ha någon på te betyder just det: att man sitter och dricker te tillsammans. Punkt. Vårt möte var härligt krystat och nästan fascinerande stelt. Till historien hör att vi KAN ha råkat hamnat i säng vid onyktert tillfälle några gånger innan.... Och jag kan eventuellt ha haft några känslor för honom som gjort mig till den mest förvirrade och rädda människan på denna jord. Och Kanske... men bara kanske så har jag begravt de känslorna under en hög med sten för att slippa tänka på dem eftersom jag börjat förstått att han inte alls känner samma sak.

Han hör inte av sig, eller jo. Om jag använder precis ALLT tålamod jag har och väntar ut honom, då kanske... det tar en halv evighet. Och enligt honom så skall vi ha beslutat oss för att vi bara är vänner, det samtalet har vi aldrig haft (att jag vet att han sagt det är tack vare gemensamma vänner). Och TROTS att vårt möte nu kändes som 5 timmars klartext istället för 1 timme te så avslutar han med "men vi kanske kan träffas nästa vecka?" Och då känner jag: varför? Det här blir ju bara jobbigt ändå, eller? Och när jag då tvekar med mitt svar, ja då tillägger han ängsligt "ja, om du vill och har lust alltså".

Känns det som att han först slår undan benen och sedan räcker mig handen för att hjälpa mig upp, eller? Skoja inte!


No candy, no biting on the nails. Me good, yes! And! I took a walk today, Me wery good!

4

Utåt sett är jag miss filbunke herself! När det händer nått står jag stadigt med båda fötterna förankrade i jorden. När min farmor dog lyckades jag ändå prestera nästan full pott på hemsk-tentan som var dagen innan hennes begravning. På jobbet anses jag vara stabil och hetsar aldrig upp mig. När vi gör nått på gården som kräver en viss tolerans av stress är det jag som ställer upp. Jag har kontrollen över mig själv. Min hjärna är som en städmanisk persons skrivbord där allt är fint ordnade i olika fack märkta med färgglada små lappar där det står "vänskap" "ligg" "ovän" "åsikter att stå fast vid" "åsikter som jag har bara för att jag inte orkar argumentera" ect ect ect.

Men ibland händer det nått, ibland möter jag personer som alldeles av sig själv flyttar sig mellan facken. Eller som är och pillar på min ordning. Som vänder ut och in på mina lådor och byter plats på markeringarna eller helt enkelt lägger en känsla på fel ställa. Och då.... DÅ mina vänner, då kommer en helt annan sida fram av mig. Jag brukar kalla henne för psykobitchK. Hon har ingen koll och lever i det fullständiga kaoset som livet annars innebär. Hon är tämligen labil, gråter och skriker och är arg och glad och allt lite på en och samma gång. Hennes starkaste egenskap är att hon skapar små fiktiva verkligheter inne i hjärnan där man kan spela upp olika scenarios. Enda problemet är att Jag har svårt att hålla isär verklighet och fiktiv uppmålat scenario. Så om den uppmålade verkligheten är hemsk, vilket den oftast är. Ja, då mår jag dåligt som faen.

Det låter som jag är schizofren men det tror jag inte att jag är. Jag har bara olika humör och sidor av mig själv. Dessa båda sidor har sina bra och dåliga egenskaper. Den ordningssamma är kall för känslor och kräver ordning, men är praktisk och enkel att ha att göra med. PsykobitchK känner verkligen, till 110% alla känslor. Hon älskar och hatar och gråter och älskar igen. Men hon är labil och man vet aldrig vart man har henne.

Jag.... jag får nog jobba på att försöka blanda ihop de där tror jag. Det blev nästan löjligt tydligt nu när jag skrivit om det här. En mix av dem..... Damn! Det är ju nästan så bra att jag kunde bli kär i mig själv ;)

Och btw!
Inget godis, inge bita på naglarna. Hurra för mig!

3

Att ta tag i mitt liv har efter tre dagar faktiskt gått ganska bra. Över förväntan. Det kan i sin tur bero på att jag arbetar skiten ur mig och är borta från hemmet och tristessen sisådär 12 timmar per dag. Jag går upp, äter frukost och åker till jobben. Jag kommer hem 12 timmar senare, äter en banan, tar hand om mina djur och skriver här. Sedan är det sängen och sömn.

Har ju arbetat på gården i mer än 12 timmar ibland och jag kan gladerligen säga- det är inte samma sak. Att arbeta fysiskt är en sak, kroppen blir tung men huvudet är allt som oftast ganska med. Att arbeta med människor och HELA TIDEN ha fingertoppskänsla för hur man ska lösa situationer är så energikrävande. Det låter helt plötsligt oerhört lockande att arbeta som lock påskruvare på den lokala syltfabriken och inte träffa en endaste människa på flera månader. 

Men! Inget ont som inte har något gott med sig. För det första får jag pengar, vi gillert! Dessutom för mycket jobb med sig detta:

Har bara ätit mat idag, inge onyttigheter. 

Har inte heller bitit på naglarna

Och! Har ansökt om 3 jobb till idag. 

Det enda som glider mig mellan fingrarna är det där med motionen, men en sak i taget.

Full fart framåt!

2

Okeeeej

Så, idag började jag helt enkelt ta tag i mitt liv. För det första arbetade jag idag, heldag kändes det som även om det bara var 4 lektioner. Jag var banne mig helt slut när jag kom, att vara vikarie i högstadiet är inte en dans på rosor om vi uttrycker oss så att alla kan förstå.

I alla fall så ansökte jag om ett jobb i går och jag hoppas att jag kan ringa på ett jobb i morgon. Jag fick även tokspelet och rensade i alla mina papper + att jag attackerade en hel garderob med diverse i. Nu banne mig ska det bli ORDNING på mitt liv!

Inga kakor! Inget godis! Lite cider nu på kvällen men har svettats som en gris så hoppas att det inte räknas. Dessutom vart det sallad till lunch. Borde ha rört på mig mer men har som sagt röjt i huset. Det får duga


Dessutom vaknade en gammal dröm till liv igår  som jag hade glömt bort :) roligt! Det ska jag baske mig göra!
Jag må ha ett ganska tragiskt liv nu, men jag har stark framtidstro!

1

Nej. Det var inte så här mitt liv skulle bli, en återupprepning av dagen innan. Kanske, om dagen innan bestod av en förmiddag med spännande äventyr med charmiga män och spännande kvinnor och eftermiddagen i en lugn lagun. Då KANSKE den där återupprepningen inte hade varit så tragisk som det faktiskt är just nu. Just nu består min återupprepning av  att gå upp på morgonen, åka till jobbet, handla, åka hem och sedan gå ut till mina ungdjur och höns. Var dag, same shit. Med inslag av några ytterst få avbrott där jag åker bort till grannkommunen, shoppa ibland, supa mig full och gå hem med helt fel karlar.

Mitt liv… suger. Och hur man än ser på det så är jag personligen fullt ansvarig för det.

Sooooo…..

Is this it? Is this the time I decide like in the movies to start my life? Hu. But my life is seldom like in the Hollywood movies or even in the Swedish movies. I have never had a prince of even a candidate… I don’t have a job and I don’t have my own apartment. I am overweighed and I can’t play any instrument. I am a tragic. And I just need to do something about it. So, I’m starting now.

No more cookies, and right now. RIGHT now, I’m sending my CV to a work employer. So. I’m starting now!

kônstit

Ner som en pannkaka men upp som en SOL igen!

Idag har varit en mycket bättre dag, jag känner mig nästan normal igen! Istället för psykobitchfasonerna så har den pedagogiska och ganska nöjda sidan av mig kommit fram. Och hör på detta: istället för att gå ut ikväll trots flertalet erbjudanden så sitter jag hemma och dricker hemmagjort chokladmynta te, ser på tv och äter lite smågodis. Jao, det är sant. Om jag inte hade varit tingad för jobb üuuubertidigt i morgon hade jag faktiskt gått ut. Men jag är inte ledsen eller besviken över det. Mina vänner (och nu pratar vi om nästan alla mina vänner) får vara ute och festar för mig med istället.

Jag är. Nöjd.. och det är faktiskt BARA konstigt. Men skönt.

Man.Bitch

Låt mig presentera dagens humör: Den manipulativa bitchen.

Jag träffade någon... någon som jag faktiskt, trodde på. Något som jag trodde kunde bli något mer. Men jag har fel, som vanligt och ser hur den ständigt återkommande framtidsversionen av mig själv död i ett torp med endast mina 50 katter som sällskap, växa fram igen. Efter att återupplevt hur det känns att återfå hoppet för att sedan bli ungefär lika besviken som de 100 andra gångerna då man sagt till sig själv "aldrig mer, nu tänker jag fan i mig aldrig mer känna" så växer en ytterst charmerande del av mig fram. Just det, den manipulativa bitchen som helt enkelt inte orkar eller fram för allt vill bry sig om att karlar är lika mycket människor som vi kvinnor.

Nej. Karlar är för tillfället mindre intelligenta då de endast tänker med (och på) en sak och om man spelar sina kort rätt kan få dem att göra PRECIS vad man vill. Idag har varit en sådan dag, jag har sett till att alla besvärliga arbetsuppgifter har genomförts av någon halvkåt karl. Vilket nog kanske är lite tragiskt då jag vet att de inte skulle ha gjort det om jag hade varit kille. Så det handlar om två fettklumpar och ett rör inåt istället för utåt.

Egentligen är jag givetvis bara ledsen och sårad. Mitt agerande är ett sårat djur som fräser och försöker bita. Men jag orkar inte känna besvikelsen eller ledsenheten just nu, det är enklare att vara arg och kall.