Om att tolka

Jag är kvinna och att vara kvinna ger mig en hel hög med små knep och övertag mot det manliga könet. Som kvinna kan jag exempelvis agera fullkomligt irrationellt och ändå bestämt hävda att det är rätt vilket kommer rättfärdiga mitt beteende eftersom jag är kvinna… Som kvinna har jag också rättighet att en gång i månaden få sporadiska vredesutbrott över att någon ställt smöret fel eller lagt tandborsten PÅ handfatet istället för I tandborsthållaren. Jag kan också som kvinna i vissa situationer se lite allmänt hjälplös ut och på så vis slippa bära tunga möbler eller väskor eller ja, vad som helst faktiskt.

Men framför allt, framför allt ger mitt kön mig den fullkomliga rättigheten att tolka karlars svar, ickesvar, tystnad, leenden, kliandet i huvudet eller bara en enkel nick. För som kvinna så kommer jag att tolka tecken som finns och inte finns, tills det inte finns några som helst scenarios som jag inte har gått igenom. Dessutom så spelar det ingen roll om en karl ger mig ett svar eller påstår att det är på ett vis, speciellt inte när det handlar om känslor. För som kvinna så vet ju jag vad han behöver, även om han själv inte förstår det just nu. Det kvinnliga könet anser sig helt enkelt lite mer intelligenta när det kommer till känslor, än vad det manliga är. Vi vet bäst och tycker inte ni som oss, ja, då har ni helt enkelt inte kommit på det än… Det kommer.

Vi anser oss också ha tolkningsföreträden på allt som händer eller sägs. Med andra ord spelar det egentligen ingen som helst roll vad ni karlar tycker eller tänker eller känner för den delen. För tänker, tycker eller känner ni inte som vi kvinnor, så har ni fel.

Som kvinna finns det givetvis massa nackdelar men jag uppskattar verkligen att vi som kvinnor i svenska samhället kan komma undan med så mycket konstigheter bara genom att ha ett inåtgående rör istället för ett utåtgående.

18

Dina fötter som stryker mina.
Din hud som är varm och dina armar som är starka och trygga.
Din grop i hakan och din skäggstubb som river mot mina fingertoppar.
Din andedräkt i min nacke och ditt hjärta som slår.

Och jag som bara vill fortsätta och ha mer. Men som inte vågar och som inte vågar tro eller ens hoppas.
Och jag.. Som så fort jag tagit mig upp från botten och känner mig knasigt svag, ser hur jag kan falla tillbaks i något slags evigt mörker.

Du får inte hålla om mig om det bara är för en natt.
Och du får inte kyssa min nacke om du inte tänker göra det varje kväll.
Och du får helt enkelt inte tjuvkika in i mitt hjärta om du ändå bara tänker gå.

17

Ibland undrar jag om det egentligen är så att jag har en liten magnetisk störning i min aura. Bilar som gått klockrent börjar bete sig konstigt, min mobil ringer och skickar sms av sig själv, min förra dator slog på sig mitt i natten och numer har min bilradio en oförklareig och total förälskelse i P1. Det går för övrigt inte att byta kanal på radion, inte utan våld och en ängels tålamod. När man väl har bytt kanal, säg från P1 till exempelvis P4 efter 20 minuters övertalande, så kan bilen i nästa gupp byta tillbaka till P1 igen. Det är en kulturell bil.

Men mest av allt funderar jag på denna elektriska störning då mitt liv tenderar att ta 180 graders svängar utan att jag hinner med. Är det jag som genom min blotta existens ser till att det hela tiden händer saker, eller är det bara så att jag råkar vara på rätt/ fel tillfälle vid rätt/fel plats? Varför är det hela tiden rörigt omkring mig när allt jag försöker är att flyta med och hinna med mitt eget liv.

För Er som inte visste så mycket om mig så har jag innan sommaren hakat mig fram på taskiga vikariat ett helt år. Inte ett jobb så långt ögat kunde se, men jag tog dagen som den kom och var det närmaste livegen på de vikariat som mig gavs. And I've done it all.. Utvecklingsstörda, lågstadiet, Högstadiet (!), jobbat på färjestad, i affär och varit sminkös. På nått vis har jag varit överallt.
Men nu, nu helt plötsligt trillar det in jobberbjudanden överallt ifrån. Jag är headhuntad från flera ställen och känner mig glatt förvirrad och lite rädd för att göra någon besviken. Sen funderar jag också på hur mycket jag orkar jobba, alltså... 100 eller 150% ?


I morgon måste jag bestämma mig. Idag fick jag erbjudandet. Bah!

16

Det går inte att prata med dig, eller vi kan inte samtala. Vi har försökt men vi har uppenbarligen inte ett endaste intresse tillsammans... Och jag trodde i början av säsongen att du hatade mig eftersom du aldrig sa nått, samt att du gick när jag kom. Sen fungerade vi knackligt tillsammans på arbetet. Och du driver mig till fullkomligt vansinne- jag har inte en aning om vart jag har dig! Vi spenderade 12 timmartillsammans häromdagen då du tog med mig ut på forspaddling (men jag var ju inte ditt förstahandsval). Men vi pratade ju inte då heller, jag tror nog fortfarande att du hatar mig. Och därför, därför stör det mig något otroligt att du har smugit dig in i mina tankar och att jag saknar dig. Ditt mögel!

Sen bekymrar det mig lite att du utbrast "OJ" när jag råkade ha kjol på mig. Och det bekymrar mig att jag tror  att du kanske tog kort på min urringning när vi paddlade. Men MEST oroar det mig att när vi väl får ögonkontakt så spelar det en liten filur i dina ögon och jag känner hur mina börjar gnistra och förråder mig!

15

I sju dagar tog jag semester från vardagen. Från dammråttor, från gräsmattor som måste klippas, från problemen som hopar sig i mina vänners liv. I sju dagar försvann jag och i sju dagar läkte jag.
Men problemet är. Problemet är...... Problemet är att det som jag åker ifrån, det tenderar att vänta på mig när jag kommer hem.
Och nu sitter jag på i ett tåg, på en räls som för mig obönhörligt längre bort från Rosornas Ö och tillbaks till dig. För DU är mitt problem. Måste jag ta tag i detta nu, måste jag för min egen skull försöka få någon slags klarhet? För DU är ju inte egentligen problemet, JAG är problemet. Och det är ytterst bekymmersamt för det finns inte en endaste tågräls som kan ta mig bort från mig själv.


På rosornas Ö, där kan man klä ut sig i stora kjolar som täcker inte enbart de delar som måste täckas, utan också de hemligheter som man inte vill dela. Det handlar inte om tyget, det handlar om mentaliteten. Och i sju dagar har vi bedövat sinnet och vandrat runt tornen i en dimma.Men nu klarnar dimman och klarheten svider i ögonen och i den ångest som kommer krypande finns det en endaste fråga: hur ska det gå?

14

Mina ben ser ut som om jag lider av böldpest tack vare alla myggbett.
Igår trodde jag att jag bröt tån.
Mina armar består av blåmärken, skrapsår och mina händer har bytt skinn tre gånger och har övergått till en mer faluröd färg.
Det är knappast ovanligt att jobba 24timmars pass.
Vi lever under principen "ät medan du kan, du vet aldrig när du får mat igen".
Jag gråter blod när jag får bensinräkningen, som för övrigt har stigit rejält.

Och jag har konstant träningsvärk.

Men jag skulle aldrig byta bort det! Istället för att räkna ner till ledigheten så tänker jag "oh nej... det är bara 4 veckors jobb kvar!", utan att vara ironisk.

Helt plötsligt förstår jag vad man menar när man säger att man "älskar sitt jobb". Aldrig trodde väl jag att jag var en friluftslivsmänniska.... tänk att man fortfarande kan förvåna sig själv!

13

Kroppen är gjord för att arbeta. När den inte får röra på sig blir den rastlös och trött på samma gång. Det är en känsla som rycker och sliter i kroppen samtidigt som du bara vet att du inte alls kommer att orka något. 

I två dagar har denna kroppen varit ledig och nu börjar den göra sig påmind att den är gjord för att arbeta. Dessutom gör den sig påmind att den är van ett visst sällskap av manligare typ. Är det inte konstigt så säg att man kan leva utan detta sällskap i flera månader när man väl har avvant sig. Men sen, sen när man börjar att få det mer regelbundet. ja, då är det kört. Då säger helt plötsligt kroppen "elo"... 

Så nu spenderar jag kvällen med att se meningslöst våld när det är som bäst. 

Borde kanske sova, lång dag i morgon. igen. Men hur kul är det på en skala ett till tio?

12

Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende och en sekund att rasera det.

Jag litade på dig. Tillslut, efter alla gånger upp och ner och hit och dit. Jag tyckte ändå att jag faktiskt hade tålamod med dig, du fick ta det i din takt. Jag trodde på dig, på riktigt.

Så gör du såhär. Sågar mig vid fotlederna. Låter mig bli ett ofrivilligt skådespel, ett åtlöje för andra att titta på och skratta åt. Du bevisade för mig att jag hade rätt från början, man ska inte lita på folk.

Och så ber du om förlåtelse, du är ynklig.
Och jag är svag.

Så jag tänker helt enkelt inte svara dig förän jag vet att jag är tillräckligt stark för att säga nej, på riktigt. 

11

Vem ska trösta knyttet?


Upp och ner.

Jag känner mig upp och ner. Ända sedan en vecka tillbaks har mitt liv varit en enda lång kamp att överleva dagen utan att bryta ihop.
Det är alldeles för mycket nu. För många motgångar och för lite positiv energi i min vardag.

Ända sedan Du åkte, ända sedan en vecka tillbaks, har mitt liv bestått av att inte bryta ihop. Och det tär sönder min själ.

Du... kom tillbaka, hel och ren. Hitta det Du söker men kom tillbaka sedan. Okej?
Att vänta och att inte agera är det svåraste jag har gjort. Och mitt uppe i allt så regnar besvikelserna över mig.
Jag vill inte se en karl på flera år. Om det inte är Du förstås. Men det kommer inte hända.

Jag älskar dig. Men Du älskar inte mig. Och mitt hjärta har gått sönder, det är trasigt och går inte att laga med silvertejp eller klister. Du kan laga det men kommer inte, så jag sitter här med mina bitar och känner mig trasig.


Vem ska trösta knyttet?

10

Jag är som starkast när jag är svag


Vi starka människor. Vi som tror att vi måste offra vår egen lycka för andas skull. Vi som härdar ut, som vetatt vi väljer rätt fast andra inte förstår. Vi starka människor som orkar linan ut, som bär andras bördor och som bevisar för hela jävla världen om så behövs, att vi kan genomföra en tanke och ett projekt. Vi… Vi som står när det blåser… Kom inte och påstå att du inte känner igen dig. Fast det är klart, att vara sann mot sig själv gör ont och vi som är starka… vi har inte varken tid eller energi med sådant. Vi har nog med alla andra och med vårt vardagsliv. Vi glömmer/ gömmer bort det med tanken att ”jag tar hand om mig själv sen”.

Det är skitprat, allting. Allt det där om att vara den starke, det är bara en illusion som vi själva har skapat för att vi inte vågar vara svaga. i 27 år har jag trott att jag måste offra min egen lycka för andras skull. Jag har valt att vara ett offer, fastän jag har kallat det för att vara den starke. Och att inse en sådan sak är sorgligt, för min värld där känslor fått en andra prioritet och jobb/andra alltid gått före, har blivit grå, som betong. Starkt, men grå.

Hur hamnar man här? I mitt fall handlar det om en bakgrund där jag en dag insåg att jag var stark och att andra omkring mig mådde bra när jag var det. Jag hade en roll. Tiden gick och en dag hade min roll inte blivit en roll utan jag, det var min personlighet och tillslut trodde jag nog att mina nära och kära inte skulle tycka om mig om jag inte vore stark. Det har säkerligen med min barndom att göra men allting kom att sättas på sin spets då jag hamnade i ett förhållande där jag aldrig kunde vara svag. Jag lärde mig att bli hård som granit där inte ens salta tårar spelade någon roll. Han lärde mig att jag var en dålig människa och att om jag släppte någon in på livet, på riktigt så skulle jag fördärva den.

Så jag lärde mig att rädda andra från mig, för jag visste ju om att de alltid skulle klara sig själva. Att det alltid fanns någon annan som skulle behandla dem bättre. Jag däremot, var som ett gift som sakta skulle förstöra dem. Det spelade inte så stor roll när det gällde människor som inte i sin tur inte var så viktiga men så fort någon blev viktigt, så fort jag faktiskt älskade dem… Så gick jag.. Min vardag, min trygghet, en grå men stabil värld.

Det gör ont när knoppar brister.

För sanningen är, att du är aldrig så stark som när du vågar vara svag. Och även om jag vet att du inte tror mig, så är du på riktigt inte svag när du behöver någon. Du är stark och mänsklig och vacker.

Och visst gör det ont, men hjärtat är till för att älska inte för att stelna… Låt inte ditt hjärta stelna

9

En intensiv vecka är till ända och i morgon börjar jag helt plötsligt arbeta, på riktigt. Hur gick det till egentligen? Samtidigt som det känns lite "surt" att inte längre få bestämma över min egen tid så skall det bli både roligt och spännande. Aldrig har jag väl sett fram emot ett sommarjobb så här mycket!
Jag rekommenderar (till trots att jag aldrig testat det själv) att komma till Klarälvens camping och testa timmerflotte. Om inte annat så får ni juh träffa denna fantastiska bloggerska!

Som sagt, veckan har varit mer än intensiv! Det har hunnits med:

• Kosläpp * 3
• Finlandsbesök [Finland består kortfattat av sauna, rågbröd, karelska piroger, maskulina tatuerade karlar, mördarmygg och en mer allvarlig attityd] 
• Student i Karlstad, tänk att "vår" lilla tjej har blivit så stor! 
• Jobb
• Ransäterstämma [fiolgnissel, kärlek, dans och svettiga kramar]
• Fått i ordning drivbänken- kärlek! 
• Picknick på bryggan
• Bad
• Varit på äventyr i värmlandsbygden och skjutsat fulla karlar
• Gått från att kastat killen jag dejtat i soporna, till att plockat upp honom igen och insett att jag nog banne mig är lite... tja, intresserad eller kär eller vad man nu säger. Något mer än vänner. Vilket är läskigt men härligt

Och säkert MASSAMYCKETMER som jag har glömt bort...

Och allt detta bara på 7 eller 8 dagar, vilket beror på hur man räknar.

Dessutom har jag typ 100 myggbett, det mest irriterande sitter på insidan låret, tråkslag.
Nu är det natt och säng, sov 3 timmar i natt. Sova... det får man göra när man blir gammal :)

8

Choklad istället för sex

Choklad innehåller arakidonsyra och etanolamin  som ger en lustfylld känsla, likt den som när man har sex. Det finns otaliga avsnitt av sex and the city som insinuerar att choklad kan ersätta sex. Det finns många filmer där choklad används istället för sex. Men om vi ska vara helt ärliga så är det svårt att ersätta den äkta varan med ett substitut. Som de vilda djur, tämjda i ett skal av uppfostran som baseras på den kristliga syndiga synen, försöker vi i vardagen trycka undan våra lustar. Eller så släpper vi dem fria och kallas för lättfotade svenskar.

Men den äkta sanningen är att bra sex är skönt. Sex kan vara tragiskt, dåligt och skada själen för all framtid, det kan likt allt annat missbrukas och påtvingas de som inte vill. Men när man gör det  med någon man tycker om, eller någon som kåtar upp en tills tårna krullar är det fantastiskt.  Sex kan förutom välbehagskänslan också lätta upp känslomässiga knutar och ge utlopp för känslor som man (utan att man vetat om det) gömt undan längst inne i sin själ.  Känslor som behövde ut och genom den känslomässiga tsunamin som ändå sex innebär, får man rensa ut sin själ på känslor.

Det lustiga med sex är, att ju mer frekvent man har det, desto svårare är det att bli utan.  

Så… fungerar det verkligen, att äta choklad menar jag? Nej. Det är ungefär som att dricka vatten när allt man vill ha är en öl.

7,5

Jag måste bara skriva det:

Jag älskar honom verkligen....

Jag ÄLSKAR honom! 

Han gör mig glad, alltid.

Men. Vi är inte sånna. Vi bara är. 

Men jag älskar honom. Så ere bara

7

Ibland har man lite mer tid än vanligt. Jag tror det kallas att vara effektiv, även om jag inte är helt säker då det faktiskt är så sällan jag känner att jag är det. Men idag, idag mina vänner har jag hunnit saker! Jag hoppas kunna hålla i denna framfart i morgon med.

Vi ska nog sätta upp stängsel i morgon så att muarna snart ska få gå på fribete. Alltid en hektisk men härlig tid, frigörande!
Jag blir för den delen snart sambo också, eller rättare sagt så får jag en inneboende. Riktigt hur det ska gå vet jag inte, men vi får väl få det att fungera helt enkelt.

Inge godis, inge kakor. Några stackars naglar blev kortare även om de fortfarande är mycket längre än de brukade vara. Tänk att det ska vara så svårt att sluta!

6

Damn u M&M! Drog mig i fördärvet redan på torsdag kväll (efter att jag skrivit inlägget). Det är ju omöjligt att bara ta en!

För den delen så har hela den här helgen varit en total katastrof sett ur min nyttighetssynpunkt. Har varit i Göteborg på bröllop, försök att undvika onyttigheter där. I princip omöjligt.  En nagel åkte också, så dumt så dumt! Men men. Det är bara å ta nya tag- Ny vecka, nya tag!

Annars består mitt liv för tillfället av att fundera över det där med kärlek, barn och så. Slutfrågan blir alltid: vad vill jag. Svaret är att jag faktiskt inte vet. Vill jag ha barn? Eller en enklare fråga: vad vill jag jobba med? Och vilka frågor jag stället mig blir svaret det samma. Jag har inte en aning!

Over and out från en förvirrad jag.

5

Möt mig- miss supersocial. Här är tjejen som kan, om hon måste, föra ett lyckat samtal med en gråsten. Men ibland, ibland möter man människor där det bara låser sig. Jobbigt? Säger´ru. Ja, det är så här att i mina trakter, när vi vill understryka något. Exempelvis om någon frågar mig om vi har mycket fästingar och jag egentligen kan svara "ja, vi har jättemycket fästingar här" så säger vi istället:
Säger´ru?
Eller
Skoja inte.

Jag har precis haft en ung man på te. Ja, te. Inget annat och att ha någon på te betyder just det: att man sitter och dricker te tillsammans. Punkt. Vårt möte var härligt krystat och nästan fascinerande stelt. Till historien hör att vi KAN ha råkat hamnat i säng vid onyktert tillfälle några gånger innan.... Och jag kan eventuellt ha haft några känslor för honom som gjort mig till den mest förvirrade och rädda människan på denna jord. Och Kanske... men bara kanske så har jag begravt de känslorna under en hög med sten för att slippa tänka på dem eftersom jag börjat förstått att han inte alls känner samma sak.

Han hör inte av sig, eller jo. Om jag använder precis ALLT tålamod jag har och väntar ut honom, då kanske... det tar en halv evighet. Och enligt honom så skall vi ha beslutat oss för att vi bara är vänner, det samtalet har vi aldrig haft (att jag vet att han sagt det är tack vare gemensamma vänner). Och TROTS att vårt möte nu kändes som 5 timmars klartext istället för 1 timme te så avslutar han med "men vi kanske kan träffas nästa vecka?" Och då känner jag: varför? Det här blir ju bara jobbigt ändå, eller? Och när jag då tvekar med mitt svar, ja då tillägger han ängsligt "ja, om du vill och har lust alltså".

Känns det som att han först slår undan benen och sedan räcker mig handen för att hjälpa mig upp, eller? Skoja inte!


No candy, no biting on the nails. Me good, yes! And! I took a walk today, Me wery good!

4

Utåt sett är jag miss filbunke herself! När det händer nått står jag stadigt med båda fötterna förankrade i jorden. När min farmor dog lyckades jag ändå prestera nästan full pott på hemsk-tentan som var dagen innan hennes begravning. På jobbet anses jag vara stabil och hetsar aldrig upp mig. När vi gör nått på gården som kräver en viss tolerans av stress är det jag som ställer upp. Jag har kontrollen över mig själv. Min hjärna är som en städmanisk persons skrivbord där allt är fint ordnade i olika fack märkta med färgglada små lappar där det står "vänskap" "ligg" "ovän" "åsikter att stå fast vid" "åsikter som jag har bara för att jag inte orkar argumentera" ect ect ect.

Men ibland händer det nått, ibland möter jag personer som alldeles av sig själv flyttar sig mellan facken. Eller som är och pillar på min ordning. Som vänder ut och in på mina lådor och byter plats på markeringarna eller helt enkelt lägger en känsla på fel ställa. Och då.... DÅ mina vänner, då kommer en helt annan sida fram av mig. Jag brukar kalla henne för psykobitchK. Hon har ingen koll och lever i det fullständiga kaoset som livet annars innebär. Hon är tämligen labil, gråter och skriker och är arg och glad och allt lite på en och samma gång. Hennes starkaste egenskap är att hon skapar små fiktiva verkligheter inne i hjärnan där man kan spela upp olika scenarios. Enda problemet är att Jag har svårt att hålla isär verklighet och fiktiv uppmålat scenario. Så om den uppmålade verkligheten är hemsk, vilket den oftast är. Ja, då mår jag dåligt som faen.

Det låter som jag är schizofren men det tror jag inte att jag är. Jag har bara olika humör och sidor av mig själv. Dessa båda sidor har sina bra och dåliga egenskaper. Den ordningssamma är kall för känslor och kräver ordning, men är praktisk och enkel att ha att göra med. PsykobitchK känner verkligen, till 110% alla känslor. Hon älskar och hatar och gråter och älskar igen. Men hon är labil och man vet aldrig vart man har henne.

Jag.... jag får nog jobba på att försöka blanda ihop de där tror jag. Det blev nästan löjligt tydligt nu när jag skrivit om det här. En mix av dem..... Damn! Det är ju nästan så bra att jag kunde bli kär i mig själv ;)

Och btw!
Inget godis, inge bita på naglarna. Hurra för mig!

3

Att ta tag i mitt liv har efter tre dagar faktiskt gått ganska bra. Över förväntan. Det kan i sin tur bero på att jag arbetar skiten ur mig och är borta från hemmet och tristessen sisådär 12 timmar per dag. Jag går upp, äter frukost och åker till jobben. Jag kommer hem 12 timmar senare, äter en banan, tar hand om mina djur och skriver här. Sedan är det sängen och sömn.

Har ju arbetat på gården i mer än 12 timmar ibland och jag kan gladerligen säga- det är inte samma sak. Att arbeta fysiskt är en sak, kroppen blir tung men huvudet är allt som oftast ganska med. Att arbeta med människor och HELA TIDEN ha fingertoppskänsla för hur man ska lösa situationer är så energikrävande. Det låter helt plötsligt oerhört lockande att arbeta som lock påskruvare på den lokala syltfabriken och inte träffa en endaste människa på flera månader. 

Men! Inget ont som inte har något gott med sig. För det första får jag pengar, vi gillert! Dessutom för mycket jobb med sig detta:

Har bara ätit mat idag, inge onyttigheter. 

Har inte heller bitit på naglarna

Och! Har ansökt om 3 jobb till idag. 

Det enda som glider mig mellan fingrarna är det där med motionen, men en sak i taget.

Full fart framåt!

2

Okeeeej

Så, idag började jag helt enkelt ta tag i mitt liv. För det första arbetade jag idag, heldag kändes det som även om det bara var 4 lektioner. Jag var banne mig helt slut när jag kom, att vara vikarie i högstadiet är inte en dans på rosor om vi uttrycker oss så att alla kan förstå.

I alla fall så ansökte jag om ett jobb i går och jag hoppas att jag kan ringa på ett jobb i morgon. Jag fick även tokspelet och rensade i alla mina papper + att jag attackerade en hel garderob med diverse i. Nu banne mig ska det bli ORDNING på mitt liv!

Inga kakor! Inget godis! Lite cider nu på kvällen men har svettats som en gris så hoppas att det inte räknas. Dessutom vart det sallad till lunch. Borde ha rört på mig mer men har som sagt röjt i huset. Det får duga


Dessutom vaknade en gammal dröm till liv igår  som jag hade glömt bort :) roligt! Det ska jag baske mig göra!
Jag må ha ett ganska tragiskt liv nu, men jag har stark framtidstro!

1

Nej. Det var inte så här mitt liv skulle bli, en återupprepning av dagen innan. Kanske, om dagen innan bestod av en förmiddag med spännande äventyr med charmiga män och spännande kvinnor och eftermiddagen i en lugn lagun. Då KANSKE den där återupprepningen inte hade varit så tragisk som det faktiskt är just nu. Just nu består min återupprepning av  att gå upp på morgonen, åka till jobbet, handla, åka hem och sedan gå ut till mina ungdjur och höns. Var dag, same shit. Med inslag av några ytterst få avbrott där jag åker bort till grannkommunen, shoppa ibland, supa mig full och gå hem med helt fel karlar.

Mitt liv… suger. Och hur man än ser på det så är jag personligen fullt ansvarig för det.

Sooooo…..

Is this it? Is this the time I decide like in the movies to start my life? Hu. But my life is seldom like in the Hollywood movies or even in the Swedish movies. I have never had a prince of even a candidate… I don’t have a job and I don’t have my own apartment. I am overweighed and I can’t play any instrument. I am a tragic. And I just need to do something about it. So, I’m starting now.

No more cookies, and right now. RIGHT now, I’m sending my CV to a work employer. So. I’m starting now!

kônstit

Ner som en pannkaka men upp som en SOL igen!

Idag har varit en mycket bättre dag, jag känner mig nästan normal igen! Istället för psykobitchfasonerna så har den pedagogiska och ganska nöjda sidan av mig kommit fram. Och hör på detta: istället för att gå ut ikväll trots flertalet erbjudanden så sitter jag hemma och dricker hemmagjort chokladmynta te, ser på tv och äter lite smågodis. Jao, det är sant. Om jag inte hade varit tingad för jobb üuuubertidigt i morgon hade jag faktiskt gått ut. Men jag är inte ledsen eller besviken över det. Mina vänner (och nu pratar vi om nästan alla mina vänner) får vara ute och festar för mig med istället.

Jag är. Nöjd.. och det är faktiskt BARA konstigt. Men skönt.

Man.Bitch

Låt mig presentera dagens humör: Den manipulativa bitchen.

Jag träffade någon... någon som jag faktiskt, trodde på. Något som jag trodde kunde bli något mer. Men jag har fel, som vanligt och ser hur den ständigt återkommande framtidsversionen av mig själv död i ett torp med endast mina 50 katter som sällskap, växa fram igen. Efter att återupplevt hur det känns att återfå hoppet för att sedan bli ungefär lika besviken som de 100 andra gångerna då man sagt till sig själv "aldrig mer, nu tänker jag fan i mig aldrig mer känna" så växer en ytterst charmerande del av mig fram. Just det, den manipulativa bitchen som helt enkelt inte orkar eller fram för allt vill bry sig om att karlar är lika mycket människor som vi kvinnor.

Nej. Karlar är för tillfället mindre intelligenta då de endast tänker med (och på) en sak och om man spelar sina kort rätt kan få dem att göra PRECIS vad man vill. Idag har varit en sådan dag, jag har sett till att alla besvärliga arbetsuppgifter har genomförts av någon halvkåt karl. Vilket nog kanske är lite tragiskt då jag vet att de inte skulle ha gjort det om jag hade varit kille. Så det handlar om två fettklumpar och ett rör inåt istället för utåt.

Egentligen är jag givetvis bara ledsen och sårad. Mitt agerande är ett sårat djur som fräser och försöker bita. Men jag orkar inte känna besvikelsen eller ledsenheten just nu, det är enklare att vara arg och kall. 

in the flooooow

Det är söndag! whoop whoop! Och det är söndag kväll.
Som arbetslös så flyter dagarna ihop och helgerna blir inte så speciella. Men i och med att jag jobbat hela veckan (inklusive lördag och söndag) så känns ändå denna söndagskvällen ganska skön. Jag har gjort något och jag tror jag har gjort det bra.

Det gör ju det inte sämre av att jag får skruva upp volymen i bott och låta musiken omsluta mig (ibland är det mer än lovligt skönt med hus) medan jag dansandes omkring i köket, bakar!
Mums med choklad-cheescake!

Löve! / K

om mig och mina män

Någon behagar skämta med mig aprillo.... Här går man och tror att man äntligen har tagit sig ifrån dessa fjanterier. Och så,,,, så bara är det helt plötsligt en annan där och mitt hjärta tänker rumdidumdidum! 


Okej.. Vi tar't från början och för det första måste ni lyssna på den här låten (klicka igång den vet ja och läs resten under tiden!)

Förra sommaren klev det in en tönt på arbetet, i sina glasögon och lakansvit hy.Det är en gammal klasskamrat och jag tyckte om honom redan under skolgången. Han är... intressant, på ett torrt och konstigt vis. Han har nog alltid funnits lite i "intresseområdet" men hade flickvän en längre tid, tror jag.. I alla fall, förra sommaren var helt plötsligt flickvännen ur bilden och vi började prata. Helt plötsligt fick mina ganska grå dagar i kassan en guldkant när han kom förbi. Ibland handlade han, ibland inte och jag tror att han nog kom in på affären mer än en gång faktiskt för att prata med mig. Sommaren led, vi pratade och sms:ade. Så på en utekväll träffade jag på honom och för att göra en tämligen tråkig historia mer händelserik så hände det lite saker den kvällen. Och vår historia som slutar med att jag och min tönt hamnar i säng, börjar den kvällen med en kyss. Efter kyssen vart det lite konstigt, sedan blev det bra igen och sen (som sagt) hamnade vi i säng.


Det är nu vi kommer till det mest intressanta. Nej,jag blev inte gravid. Utan han "försvann" , han svarade inte på någon form av kontakt och jag ganska snabbt insåg att han gjorde en klassiker. Om vi ignorera problemet tillräckligt länge försvinner det. Han fick rätt, jag [aka problemet] försvann och kände mig tämligen värdelös. Men han försvann inte ur mina tankar och låten- som antingen går i bakgrunden medan du läser eller som du redan lyssnat på, klingade fram när helst jag tänkte på honom.

Men så jobbade jag igen härom dagen... Och så kom han in. Vi pratade inte, vi hälsade inte eller ens nickade åt varandra. Jag såg hans rygg och förväntade mig att låten skulle starta. Men Tji fick jag! Det kom EN ANNAN Låt! En mycket bättre låt, nämligen denna:http://open.spotify.com/track/2vs8APlo3B4NwIfeKnGX8i

Tror ni jag blev nöjd? Tiden och mina erfarenheter hade gjort att jag gått från fjant till stark kvinna!
No more men! Nu fick det vara nôck!

Trodde jag.
Idag blev jag inringd av skolan som vikarie. Där finns då banne mig inga män för mig! Där finns det bara 14 : åriga finniga uppkäftiga pojkspolingar, samt gamla lärare som redan är stadgade familjefäder. Så jag var fullkomligt oförberedd när jag gick till cafeterian för att hämta kaffe. För där stod det en ung, trevlig kille i en två storlekar för stor stickad tröja och prata med cafeteriavärdinnan. Och han gav mig ett snett leende och hällde upp kaffe i min mugg.
Och det var det.
Damn u spring!

den stora tacksamheten

Det finns tillfällen då hela mitt hjärta värker. Här om dagen var ett sådant tillfälle när jag såg på nyheterna och såg vågen som svepte över Japan. Det har försvunnit hela byar! I jämförelse med naturen är vi människor bara små riskorn, oförmögna att göra något åt vårt öde mer än att försöka lyssna på de signaler som Moder Jord sänder oss. En annan gång då hjärtat värker av medlidande är nyheterna berättar om dessa länder där krig fortfarande härjar. Barn som sprängs, blir soldater eller våldtas. Att människan är så GRYM! Har vi helt glömt bort detta med kärlek?

Mitt i all misär som vi matas med väcks ändå många tankar om det där med att vara tacksam.Det finns så himmelens mycket att vara tacksam för

Att vara frisk

Att man har tak över huvudet

Att ha mat för dagen

Att ha själar omkring sig som man älskar och som älskar tillbaka

Att bo på ett ställe som hittills är lugnt och stilla. Både naturkatastrofmässigt och krigsmässigt. 

Med mera, ect ect, and so on

Jag tror att vi behöver att vara lite mer tacksamma ibland istället för att se till allt som vi kan klaga på.

Uppskatta det vi har istället för att se det vi inte har. 

Tänk på det!

Kärleken framför allt

Jaja... Jag vet, ibland går det MÅNADER mellan att jag skriver. Men ibland händer det faktiskt inte tokmycket i mitt liv heller.
Uppdatering:

• Letar fortfarande från ett tecken från universum vad jag vill med mitt liv [dvs- jag är fortfarande inte fast anställd utan facklar runt mellan olika vikariat]
• Mr Right har helt mystiskt inte dimpt ner i min famn och friat. Kanske inte så konstigt då det inte är ett enormt flöde av folk här på gården. Lite isolerat, lite.... ja. 
• Jag har inte vunnit på lotto, Men heeey! Pengar är inte allt.

I Helgen blev jag medbjuden av vackra Sophia på  premiären av Jesus Christ Superstar a'la nutidsvarianten där Jesus har blivit inslängd i Israelkonflikten. Föreställningen visas i Karlstad på Scalateatern och är ca 2 timmar lång. Det var knappast någon feel-good föreställning utan mer lite ångestframkallande. Mer bra! Riktigt bra! Man fick sig en härlig tankeställare och om jag tar med mig nått från denna helg så är det medmänsklighet utan gränser & Kärleken framför allt. Jag rekommenderar den till Er som vill uppleva något utöver det vanliga samt att det är riktigt bra skådespeleri och musik. Den som imponerar mest är Johanna Boes i rollen som Maria Magdalena, i alla fall sångmässigt. Henne hade jag kunnat gått och sett om hon satt upp en konsert. Så jag säger gå och upplev och bli påmind om det viktigaste här i livet http://www.scalateatern.com/site/page.asp?evid=1346&id=36#top

Nåväl. 

Honey, I'm home

I'll be back

och 

see u later

Over And Out/ K

virusmänniskorna

Tänk att det finns människor som infekterar ens själ, som ett virus. Där finns inget bot att få mot dessa människor, man måste bara värka ut dem.

Ibland glömmer jag bort varför du inte är ett alternativ och mitt hjärta tar ett litet extra språng när jag ser dig. Hur det beter sig när jag får ett sms ska vi inte prata om, det blir bara tämligen löjligt. Sen kommer jag på det, varför jag försöker att hålla mig ifrån dig. Visst ja! Du är ju dum i huvudet! Ahaaa… tänk, jag glömmer alltid bort det. Varför är det så? Varför kan jag inte framkalla denna ilska som jag hade många veckor efter vårt sista samtal? Nej, istället blir jag knasigt glad när vi pratar och lika ledsen när vi ses ute och du ignorerar mig.

FFS! Jag förtjänade väl kanske någon som hade det vanliga folkvettet i alla fall? Som svarar i telefon, eller på sms och som inte (bildligt talat) skriker och springer som en skrämd lintott så fort det blev det mista lilla jobbigt? Som jag skrev i ett gammalt inlägg, jag vill ha någon som inte är dum i huvudet.

Och efter en dag med halvonda små vampyrer till elever som suger ur musten ur mig, ska det banne mig bli gött att bara sitta i mina mjukisbyxor och låta håret lukta lite ko. Äta popcorn, somna till en film och fisa i soffan (ja det är sant, även vi kvinnor producerar gas). Hade du varit här, då hade jag känt mig tvungen att ha på mig något som ser lite bättre ut, druckit te(inga kalorier då) och blivit som en gasballong i slutet av kvällen.  

Nästa gång ska jag skriva om något vettigt, som typ dvärgbandmask och import av hundar. Hurra

Lördag 12/2. R.I.P Liten

Sov Gott Liten

Nu lider du inget mer

All I need is you

Jag sitter här och tänker tillbaka. Ett år, på ett år händer otroligt mycket.
För ett år sedan, ja ni. Jag är inte samma människa, på ett sätt är jag verkligen inte det. På ett annat sätt är jag precis samma.

För ett år sedan kraschade jag, mentalt. På riktigt också, inte bara "åh jag mår lite halvdåligt". Nej, för ett år sedan var ångesten och depressionen så stark att nu i efterhand funderar jag ofta på hur jag orkade eller rättare sagt, hur jag tog mig ur det levande. Det låter så fantastiskt dramatiskt, som om jag faktiskt tänkte ta livet av mig. Men så var det inte, jag försökte inte aktivt ge mig själv en enkelbiljett till himmelen. Det är bara det, att jag faktiskt inte såg någon väg ut. Kanske hade jag fortfarande varit kvar i denna ångest om jag inte tagit hjälp.

Jag tog hjälp och för att göra det så krävs det mod.
Men det största modet var att berätta för människor omkring mig.
Det kanske finns folk nu som sitter och läser och tänker "whooooot?! Hon berättade aldrig för mig". Det är nog mycket möjligt och det handlade aldrig om tillit, det handlade om vad jag orkade. För sanningen är, att varje "erkännande" för andra att jag mådde dåligt var en ångestfylld pärs och ibland fanns inte möjligheter eller orken att berätta. Det var enklare att ha masken på, leendet och säga att "det är bra". Men nu vet ni och det kanske kommer igen, en tid då jag bara vill gömma mig under täcket och gråta bort dagarna och då kanske det är Er jag ringer.

Det jag kan säga är, all I need i s you. För alla som jag faktiskt berättade för, jag var så rädd. Jag var så helt tokigt rädd att de skulle gå, varenda en. Och det gjorde ni inte, ni stannade kvar trots att jag var något slags mentalt vrak.
Och jag tror inte att, om jag än försöker i 1000 år, förklara för Er hur tacksam jag är för det.

All I need is you.


I dag mår jag bra, jag är en oförskämt glad skit som mår bra. Trots arbetslösheten och allt vad den innebär.
Och jag ska bli så bra, som bara jag kan bli. Och ibland behöver jag bara bli påmind om att ni stannade kvar.
Jag ska bli snällare, bättre. För ni betyder allt.

mentänkomjagaldrigfårettjobbpaniken

Nej. Det är aldrig roligt att göra någon besviken. Men ibland måste man följa sin magkänsla och idag sa magkänslan nej.
Jag sa nej till ett jobb idag. Men det handlar inte om jobbet i sig. Jag sa inte till arbetsuppgifterna och absolut inte människorna jag skulle jobbat med. Men till det inofficiella löftet om att finnas där, en längre tid. Det går inte, jag vet ju banne mig inte ens vad jag gör i morgon. Och när det kommer till barn, nej- jag är så rörig att ett sådant löfte inte går att ge.

Ett jobb, behöver jag. Men för min skulle måste jag låta magkänslan bestämma.
Tråååk. 

Om det där med att starta eget

Sweet Lord det är mycket med detta.
Jag kan ännu inte berätta om vad självaste företaget i fråga ska handla om, tids nog märker ni det. Men himmel och pannkaka! Att en endaste liten sak kan vara så STOR. Det vi vill arbeta med är en hel vetenskap, ändå är det tämligen trivialt och vardagligt.
Och DYRT är det att starta eget. Det visste jag väl i och för sig. Men när man sitter och planerar och gör budget så verkar det hela tiden dyka upp nya saker som MÅSTE köpas in.

Jeezes. Jag säger det bara. Undrar om vi ror detta i land.

Me and my ego

Folk säger att jag tar för mig, att jag har ett sjujävla självförtroende och att det attraherar mer än en perfekt kropp.
OM nu detta stämmer, så kanske jag inte ska försöka gå ner till min idealvikt... jag kanske snor alldeles för många killar då ;)


(och om du tror att jag är 100% seriös när jag skriver, då är du dummare än du ser ut)

Lyckos dig, här är ju jag!

Det finns vardagsfördomar, sådana som inte riktigt lyser igenom utan bara förutfattade meningar som ligger till grund för hur vi faktiskt beter oss. Jag har starka fördomar mot män, exempelvis. Och kvinnor (framför allt brudarna). Jag har fördomar mot barn, ungdomar, gamla människor, arbetslösa, akademiker, filosofer, kulturmänniskor, stockholmare, doktorer, jägare, bönder och föräldrar (jag själv faller in under ett flertal kategorier). Jag har alltså fördomar mot alla, antagligen har jag fördomar mot mig själv också.

Jag tror att en fördom som finns djupt rotad i våra sinnen är vad motparten, det kön som intresserar oss, vill ha. Vi blir matade med det i tidningar, filmer, böcker, internet och sagorna när vi är små. Prinsen och prinsessan (prinsen och prinsen, prinsessan och prinsessan… principen är den samma). Och passar vi inte in där så blir vi också helt säkra på att motparten inte alls kommer att bli intresserade. Jag tror att ganska många utav oss inte faller under idealmannen/ kvinnan och trots att större delen av befolkningen inte är som sagorna, blir vi förvånade när vi blir uppmärksammade. Men vad är det för fel på dig då? Tänker vi irriterad och misstänksamt när någon uppvaktar oss. För det måste ju vara något fel på personen i fråga som inte ser alla dåliga sidor som vi själva ser.

Jag fick en ”aha- upplevelse” igår när jag arbetade på travet. Jag är ganska säker på att en av killarna luskade om jag hade lust att följa med som en date till ett polskt bröllop. Och sure, hade detta bara hänt en gång så hade jag även trott att det skulle vara en engångsföreteelse, en händelse av ett unikt slag. Men jag har redan följt med som ”sällskapsdam” (vad säger man när man följer med som sällskap utan att vara det?) på en annan tillställning med en annan karl. Jag! Jag menar, jag är tämligen vardagsful… borde man (hej fördomar!) valt en snyggare brud. Något att faktiskt visa upp? Kanske kan man inte dra alla (män) under en kam  I alla fall, när man blir uppmärksammad, då gäller det att hitta det där som gör att vi har rätt till att gå. Vi är rädda, självklart, för att öppna oss och låta någon komma nära. Så, vi letar fel eftersom vi tror att det är fel på oss själva. Det är enklare att gå innan man är ”körd” än att stanna kvar och riskera att bli sårad då den som uppvaktar upptäcker alla fel…

Prinsen och prinsessan har också gjort att många kvinnor går omkring och trånar och väntar på en räddning, medan killarna inte alls har någon lust att hela tiden behöva ta första steget. I don’t blame them. Hur kul är det på en skala 1-10 att gång på gång bli nobbad, eftersom tjejerna i fråga också säger nej 10 ggr fler än de säger ja. Vem sa att killar har ett bättre självförtroende? Och varför ska inte vi kvinnor ta för oss? Vi ska… sitta hemma, och vänta och tycker vi inte om att göra det så får vi onda ögat av de flickor som tänker sitta och vänta eftersom vi som går riskerar att ta deras karlar. Vad sägs om att… mötas halvvägs istället för att en av parterna ska gå hela vägen?

Fördomar tror jag alltid att kommer finnas, frågan är bara hur medvetna vi välja att vara med dem. Och när det kommer till personlighet, prinsen, prinsessan; Borde vi inte alla vara lite mer,,, glada över att vara dem vi är? Hellre ett troll, en brud, en karlusling, en nörd, en fåne än att inte vara något alls? Det är ju bara döda fiskar som flyter med strömmen… Kom ihåg det!

Vad jag försöker säga är att mina nyårslöften för i år skall bli: Jag ska försöka blir lite snällare, säga fler komplimanger och inte bara tänka dem, vara ödmjuk men ändå någonstans våga tänka lyckos dig, här är ju jag!

Alla borde ha en vän som Du. 

Nyårsdagen, fel med rätt

Skickade ett sms, "väntade" på svar. Det pep till i telefonen och det var fel som sms:ade. Men helt rätt ändå.

Ibland krävs det att ödet går in och petar lite för att man ska förstå.



Vilken låt känns mest som det gula trollet just nu?
Svar: