Någon gång ska man ha en uppenbarelse och det var då väl f*n att man ska få den så sent! Även om det är bättre sent än aldrig.
Och ursäkta mig, men vad är det för fel på en del karlar? Vad är det som händer när de passerar en magisk åldersgräns och hamnar i medellivskris i några årtionden? Och varför går den ALLTID ut på att hitta en yngre tjej, gärna runt 17, 18 med allvarliga psykiska problem som de "räddar"? och varför är det ingen som ger dem en rejäl pungspark, häller en hink vatten över dem och säger "väx upp"
Men nej. Nej....
Ingen säger något, alla viskar i skymundan och skakar förstulet på huvudet och säger att det går nog över. Att han kan få vara lite "wild and crazy" då hårfästet mer skyndsamt strävar sig uppåt och hans kompis som förr reste sig enkelt, nu har vissa problem.
Welll. Guess what? Jag tänker inte vara tyst. Och jag tänker inte acceptera att bli någons studsmatta för självförtroendet.
Jag är tillräckligt stark och tillräckligt självständig för att säga det där lilla enkla ordet "Nej". Även om smickret var trevligt ett tag, så blev det i slutändan bara patetiskt. Och jag grämer mig att jag inte genomskådade allt från början. För...
För jag är helt enkelt, värd så jävla mycket mer än detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar