virusmänniskorna

Tänk att det finns människor som infekterar ens själ, som ett virus. Där finns inget bot att få mot dessa människor, man måste bara värka ut dem.

Ibland glömmer jag bort varför du inte är ett alternativ och mitt hjärta tar ett litet extra språng när jag ser dig. Hur det beter sig när jag får ett sms ska vi inte prata om, det blir bara tämligen löjligt. Sen kommer jag på det, varför jag försöker att hålla mig ifrån dig. Visst ja! Du är ju dum i huvudet! Ahaaa… tänk, jag glömmer alltid bort det. Varför är det så? Varför kan jag inte framkalla denna ilska som jag hade många veckor efter vårt sista samtal? Nej, istället blir jag knasigt glad när vi pratar och lika ledsen när vi ses ute och du ignorerar mig.

FFS! Jag förtjänade väl kanske någon som hade det vanliga folkvettet i alla fall? Som svarar i telefon, eller på sms och som inte (bildligt talat) skriker och springer som en skrämd lintott så fort det blev det mista lilla jobbigt? Som jag skrev i ett gammalt inlägg, jag vill ha någon som inte är dum i huvudet.

Och efter en dag med halvonda små vampyrer till elever som suger ur musten ur mig, ska det banne mig bli gött att bara sitta i mina mjukisbyxor och låta håret lukta lite ko. Äta popcorn, somna till en film och fisa i soffan (ja det är sant, även vi kvinnor producerar gas). Hade du varit här, då hade jag känt mig tvungen att ha på mig något som ser lite bättre ut, druckit te(inga kalorier då) och blivit som en gasballong i slutet av kvällen.  

Nästa gång ska jag skriva om något vettigt, som typ dvärgbandmask och import av hundar. Hurra

Lördag 12/2. R.I.P Liten

Sov Gott Liten

Nu lider du inget mer

All I need is you

Jag sitter här och tänker tillbaka. Ett år, på ett år händer otroligt mycket.
För ett år sedan, ja ni. Jag är inte samma människa, på ett sätt är jag verkligen inte det. På ett annat sätt är jag precis samma.

För ett år sedan kraschade jag, mentalt. På riktigt också, inte bara "åh jag mår lite halvdåligt". Nej, för ett år sedan var ångesten och depressionen så stark att nu i efterhand funderar jag ofta på hur jag orkade eller rättare sagt, hur jag tog mig ur det levande. Det låter så fantastiskt dramatiskt, som om jag faktiskt tänkte ta livet av mig. Men så var det inte, jag försökte inte aktivt ge mig själv en enkelbiljett till himmelen. Det är bara det, att jag faktiskt inte såg någon väg ut. Kanske hade jag fortfarande varit kvar i denna ångest om jag inte tagit hjälp.

Jag tog hjälp och för att göra det så krävs det mod.
Men det största modet var att berätta för människor omkring mig.
Det kanske finns folk nu som sitter och läser och tänker "whooooot?! Hon berättade aldrig för mig". Det är nog mycket möjligt och det handlade aldrig om tillit, det handlade om vad jag orkade. För sanningen är, att varje "erkännande" för andra att jag mådde dåligt var en ångestfylld pärs och ibland fanns inte möjligheter eller orken att berätta. Det var enklare att ha masken på, leendet och säga att "det är bra". Men nu vet ni och det kanske kommer igen, en tid då jag bara vill gömma mig under täcket och gråta bort dagarna och då kanske det är Er jag ringer.

Det jag kan säga är, all I need i s you. För alla som jag faktiskt berättade för, jag var så rädd. Jag var så helt tokigt rädd att de skulle gå, varenda en. Och det gjorde ni inte, ni stannade kvar trots att jag var något slags mentalt vrak.
Och jag tror inte att, om jag än försöker i 1000 år, förklara för Er hur tacksam jag är för det.

All I need is you.


I dag mår jag bra, jag är en oförskämt glad skit som mår bra. Trots arbetslösheten och allt vad den innebär.
Och jag ska bli så bra, som bara jag kan bli. Och ibland behöver jag bara bli påmind om att ni stannade kvar.
Jag ska bli snällare, bättre. För ni betyder allt.