Jag väntar på att antennerna skall växa ut från mitt huvud och moderskeppet äntligen ska kalla hem mig. Kom igen nu!.... Det måste väl ändå vara så att jag inte kommer från den här planeten när jag känner mig så fruktansvärt utanför? Eller är jag bara lite allmänt dum i huvudet och inte förstått det där med samhällets oskrivna regler? För hur kan det annars komma sig att jag känner mig som kyrkans kyskaste kvinna när jag pratar med folk och fä (om mina vänner läste det sistnämnda skulle de ligga på golvet och skrika av skratt )om otrohet? För när jag står där och tycker att otrohet är något fel så verkar jag ytterst ensam om det. Alla andra verkar tycka att det är mer eller mindre okej, därför att alla verkar göra det.
Jag har nog börjat det här inlägget 100 ggr i huvudet, men det enda jag egentligen har lust att fråga är vad det är för fel på folk? Kan någon, snälla, förklara för mig som är oförstående inför detta, hur det kan vara okej att svika en annans människas förtroende bara för att ge efter för sina egna lustars skull? Och hur klarar samvetet av det? Jag skulle nog självdö av skam. Jag har haft tur, ingen ska tro att jag skriver detta inlägg i vredesmod. För vad jag vet har ingen varit otrogen mot mig och jag har självklart inte varit otrogen själv.
Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska förhålla mig det faktum att det kan hända en gång. Att det är fel och förkastligt är ingen fråga om, men jag är inte lika snabb att döma de som klantat till det en gång. Helt enkelt eftersom frasen Det är mänskligt att fela ekar det i huvudet på mig. Jag väljer därför att lämna detta med ”en gång och aldrig mer- otroheten”. Det som jag vill skriva är om de människor som om och Om och OM igen är otrogna, alternativt har en långvarig affär.
Jag har sett det allt. Jag har hört ALLA ursäkter till att försöka legitimera handlingen. ”Han fanns där och min pojkvän har inte uppskattat mig på länge nu”. ”Min flickvän kväver mig”. ”Min pojkvän litar inte på mig, så det spelar ingen roll tillslut. Jag kan lika gärna ge honom rätt.” och så den absolut SÄMSTA ”Så länge det inte är penetration så är det inte otrohet”. Jag har även hört ”om man har kondom är det ju inte kontakt, så då gills det inte”. Men det känns så obotligt sjukt dum så jag vill inte ens ta den på allvar. Well, guess what? Det finns inga ursäkter för att känslomässigt misshandla en annan människa. För att svika ett sådant förtroende.
Det finns inga ursäkter till varför han går hem till henne, när han har fru och barn som väntar hemma. Och jag är trött på att bli sedd som en moraltant bara för att jag tycker att det är FEL.
Skärpning! Det är inte jag som ska stå här och känna mig som en utomjording. För det är inte jag som gör fel! Om man inte kan hålla sig till en partner, kanske bigami bör tänkas över? Eller ett öppet förhållande. Eller varför inte testa klassikerna att faktiskt vara singel och FÅ knulla runt lite, eftersom man uppenbarligen inte var redo att bara ha en partner? Och så länge som jag inte står och skäms med den otrogna skaran så tänker jag spotta och fräsa åt det hela. Jag tänker inte vara ödmjuk inför såna som inte förtjänar det.
Nej. Om nått så tänker jag förbanna… För finns det minsta uns kvar av det gamla finska häxblodet i mina ådror så ska det nog funka. Jag förbannardig som medvetet går hem med en annan, medan det sitter någon hemma och väntar på dig. Som tror på dig och älskar dig.
Jag förbannar dig. Må du aldrig kunna få upp den om du är kille och må du bli så trång att du inte ens får in en penna om du är kvinna. Må du få stinkande flytningar och variga bölder. Må dina genitalier skrumpna ihop och ramla av. Tills den dagen du ändrar dig. Tills den dagen du låter sanningen frigöra dig. Tills den dagen du växer upp och ser till att avsluta ett förhållande innan du påbörjar ett annat. Tills du blir en bättre människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar