10

Jag är som starkast när jag är svag


Vi starka människor. Vi som tror att vi måste offra vår egen lycka för andas skull. Vi som härdar ut, som vetatt vi väljer rätt fast andra inte förstår. Vi starka människor som orkar linan ut, som bär andras bördor och som bevisar för hela jävla världen om så behövs, att vi kan genomföra en tanke och ett projekt. Vi… Vi som står när det blåser… Kom inte och påstå att du inte känner igen dig. Fast det är klart, att vara sann mot sig själv gör ont och vi som är starka… vi har inte varken tid eller energi med sådant. Vi har nog med alla andra och med vårt vardagsliv. Vi glömmer/ gömmer bort det med tanken att ”jag tar hand om mig själv sen”.

Det är skitprat, allting. Allt det där om att vara den starke, det är bara en illusion som vi själva har skapat för att vi inte vågar vara svaga. i 27 år har jag trott att jag måste offra min egen lycka för andras skull. Jag har valt att vara ett offer, fastän jag har kallat det för att vara den starke. Och att inse en sådan sak är sorgligt, för min värld där känslor fått en andra prioritet och jobb/andra alltid gått före, har blivit grå, som betong. Starkt, men grå.

Hur hamnar man här? I mitt fall handlar det om en bakgrund där jag en dag insåg att jag var stark och att andra omkring mig mådde bra när jag var det. Jag hade en roll. Tiden gick och en dag hade min roll inte blivit en roll utan jag, det var min personlighet och tillslut trodde jag nog att mina nära och kära inte skulle tycka om mig om jag inte vore stark. Det har säkerligen med min barndom att göra men allting kom att sättas på sin spets då jag hamnade i ett förhållande där jag aldrig kunde vara svag. Jag lärde mig att bli hård som granit där inte ens salta tårar spelade någon roll. Han lärde mig att jag var en dålig människa och att om jag släppte någon in på livet, på riktigt så skulle jag fördärva den.

Så jag lärde mig att rädda andra från mig, för jag visste ju om att de alltid skulle klara sig själva. Att det alltid fanns någon annan som skulle behandla dem bättre. Jag däremot, var som ett gift som sakta skulle förstöra dem. Det spelade inte så stor roll när det gällde människor som inte i sin tur inte var så viktiga men så fort någon blev viktigt, så fort jag faktiskt älskade dem… Så gick jag.. Min vardag, min trygghet, en grå men stabil värld.

Det gör ont när knoppar brister.

För sanningen är, att du är aldrig så stark som när du vågar vara svag. Och även om jag vet att du inte tror mig, så är du på riktigt inte svag när du behöver någon. Du är stark och mänsklig och vacker.

Och visst gör det ont, men hjärtat är till för att älska inte för att stelna… Låt inte ditt hjärta stelna