Lyckos dig, här är ju jag!

Det finns vardagsfördomar, sådana som inte riktigt lyser igenom utan bara förutfattade meningar som ligger till grund för hur vi faktiskt beter oss. Jag har starka fördomar mot män, exempelvis. Och kvinnor (framför allt brudarna). Jag har fördomar mot barn, ungdomar, gamla människor, arbetslösa, akademiker, filosofer, kulturmänniskor, stockholmare, doktorer, jägare, bönder och föräldrar (jag själv faller in under ett flertal kategorier). Jag har alltså fördomar mot alla, antagligen har jag fördomar mot mig själv också.

Jag tror att en fördom som finns djupt rotad i våra sinnen är vad motparten, det kön som intresserar oss, vill ha. Vi blir matade med det i tidningar, filmer, böcker, internet och sagorna när vi är små. Prinsen och prinsessan (prinsen och prinsen, prinsessan och prinsessan… principen är den samma). Och passar vi inte in där så blir vi också helt säkra på att motparten inte alls kommer att bli intresserade. Jag tror att ganska många utav oss inte faller under idealmannen/ kvinnan och trots att större delen av befolkningen inte är som sagorna, blir vi förvånade när vi blir uppmärksammade. Men vad är det för fel på dig då? Tänker vi irriterad och misstänksamt när någon uppvaktar oss. För det måste ju vara något fel på personen i fråga som inte ser alla dåliga sidor som vi själva ser.

Jag fick en ”aha- upplevelse” igår när jag arbetade på travet. Jag är ganska säker på att en av killarna luskade om jag hade lust att följa med som en date till ett polskt bröllop. Och sure, hade detta bara hänt en gång så hade jag även trott att det skulle vara en engångsföreteelse, en händelse av ett unikt slag. Men jag har redan följt med som ”sällskapsdam” (vad säger man när man följer med som sällskap utan att vara det?) på en annan tillställning med en annan karl. Jag! Jag menar, jag är tämligen vardagsful… borde man (hej fördomar!) valt en snyggare brud. Något att faktiskt visa upp? Kanske kan man inte dra alla (män) under en kam  I alla fall, när man blir uppmärksammad, då gäller det att hitta det där som gör att vi har rätt till att gå. Vi är rädda, självklart, för att öppna oss och låta någon komma nära. Så, vi letar fel eftersom vi tror att det är fel på oss själva. Det är enklare att gå innan man är ”körd” än att stanna kvar och riskera att bli sårad då den som uppvaktar upptäcker alla fel…

Prinsen och prinsessan har också gjort att många kvinnor går omkring och trånar och väntar på en räddning, medan killarna inte alls har någon lust att hela tiden behöva ta första steget. I don’t blame them. Hur kul är det på en skala 1-10 att gång på gång bli nobbad, eftersom tjejerna i fråga också säger nej 10 ggr fler än de säger ja. Vem sa att killar har ett bättre självförtroende? Och varför ska inte vi kvinnor ta för oss? Vi ska… sitta hemma, och vänta och tycker vi inte om att göra det så får vi onda ögat av de flickor som tänker sitta och vänta eftersom vi som går riskerar att ta deras karlar. Vad sägs om att… mötas halvvägs istället för att en av parterna ska gå hela vägen?

Fördomar tror jag alltid att kommer finnas, frågan är bara hur medvetna vi välja att vara med dem. Och när det kommer till personlighet, prinsen, prinsessan; Borde vi inte alla vara lite mer,,, glada över att vara dem vi är? Hellre ett troll, en brud, en karlusling, en nörd, en fåne än att inte vara något alls? Det är ju bara döda fiskar som flyter med strömmen… Kom ihåg det!

Vad jag försöker säga är att mina nyårslöften för i år skall bli: Jag ska försöka blir lite snällare, säga fler komplimanger och inte bara tänka dem, vara ödmjuk men ändå någonstans våga tänka lyckos dig, här är ju jag!