Utåt sett är jag miss filbunke herself! När det händer nått står jag stadigt med båda fötterna förankrade i jorden. När min farmor dog lyckades jag ändå prestera nästan full pott på hemsk-tentan som var dagen innan hennes begravning. På jobbet anses jag vara stabil och hetsar aldrig upp mig. När vi gör nått på gården som kräver en viss tolerans av stress är det jag som ställer upp. Jag har kontrollen över mig själv. Min hjärna är som en städmanisk persons skrivbord där allt är fint ordnade i olika fack märkta med färgglada små lappar där det står "vänskap" "ligg" "ovän" "åsikter att stå fast vid" "åsikter som jag har bara för att jag inte orkar argumentera" ect ect ect.
Men ibland händer det nått, ibland möter jag personer som alldeles av sig själv flyttar sig mellan facken. Eller som är och pillar på min ordning. Som vänder ut och in på mina lådor och byter plats på markeringarna eller helt enkelt lägger en känsla på fel ställa. Och då.... DÅ mina vänner, då kommer en helt annan sida fram av mig. Jag brukar kalla henne för psykobitchK. Hon har ingen koll och lever i det fullständiga kaoset som livet annars innebär. Hon är tämligen labil, gråter och skriker och är arg och glad och allt lite på en och samma gång. Hennes starkaste egenskap är att hon skapar små fiktiva verkligheter inne i hjärnan där man kan spela upp olika scenarios. Enda problemet är att Jag har svårt att hålla isär verklighet och fiktiv uppmålat scenario. Så om den uppmålade verkligheten är hemsk, vilket den oftast är. Ja, då mår jag dåligt som faen.
Det låter som jag är schizofren men det tror jag inte att jag är. Jag har bara olika humör och sidor av mig själv. Dessa båda sidor har sina bra och dåliga egenskaper. Den ordningssamma är kall för känslor och kräver ordning, men är praktisk och enkel att ha att göra med. PsykobitchK känner verkligen, till 110% alla känslor. Hon älskar och hatar och gråter och älskar igen. Men hon är labil och man vet aldrig vart man har henne.
Jag.... jag får nog jobba på att försöka blanda ihop de där tror jag. Det blev nästan löjligt tydligt nu när jag skrivit om det här. En mix av dem..... Damn! Det är ju nästan så bra att jag kunde bli kär i mig själv ;)
Och btw!
Inget godis, inge bita på naglarna. Hurra för mig!
Men ibland händer det nått, ibland möter jag personer som alldeles av sig själv flyttar sig mellan facken. Eller som är och pillar på min ordning. Som vänder ut och in på mina lådor och byter plats på markeringarna eller helt enkelt lägger en känsla på fel ställa. Och då.... DÅ mina vänner, då kommer en helt annan sida fram av mig. Jag brukar kalla henne för psykobitchK. Hon har ingen koll och lever i det fullständiga kaoset som livet annars innebär. Hon är tämligen labil, gråter och skriker och är arg och glad och allt lite på en och samma gång. Hennes starkaste egenskap är att hon skapar små fiktiva verkligheter inne i hjärnan där man kan spela upp olika scenarios. Enda problemet är att Jag har svårt att hålla isär verklighet och fiktiv uppmålat scenario. Så om den uppmålade verkligheten är hemsk, vilket den oftast är. Ja, då mår jag dåligt som faen.
Det låter som jag är schizofren men det tror jag inte att jag är. Jag har bara olika humör och sidor av mig själv. Dessa båda sidor har sina bra och dåliga egenskaper. Den ordningssamma är kall för känslor och kräver ordning, men är praktisk och enkel att ha att göra med. PsykobitchK känner verkligen, till 110% alla känslor. Hon älskar och hatar och gråter och älskar igen. Men hon är labil och man vet aldrig vart man har henne.
Jag.... jag får nog jobba på att försöka blanda ihop de där tror jag. Det blev nästan löjligt tydligt nu när jag skrivit om det här. En mix av dem..... Damn! Det är ju nästan så bra att jag kunde bli kär i mig själv ;)
Och btw!
Inget godis, inge bita på naglarna. Hurra för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar