5

Möt mig- miss supersocial. Här är tjejen som kan, om hon måste, föra ett lyckat samtal med en gråsten. Men ibland, ibland möter man människor där det bara låser sig. Jobbigt? Säger´ru. Ja, det är så här att i mina trakter, när vi vill understryka något. Exempelvis om någon frågar mig om vi har mycket fästingar och jag egentligen kan svara "ja, vi har jättemycket fästingar här" så säger vi istället:
Säger´ru?
Eller
Skoja inte.

Jag har precis haft en ung man på te. Ja, te. Inget annat och att ha någon på te betyder just det: att man sitter och dricker te tillsammans. Punkt. Vårt möte var härligt krystat och nästan fascinerande stelt. Till historien hör att vi KAN ha råkat hamnat i säng vid onyktert tillfälle några gånger innan.... Och jag kan eventuellt ha haft några känslor för honom som gjort mig till den mest förvirrade och rädda människan på denna jord. Och Kanske... men bara kanske så har jag begravt de känslorna under en hög med sten för att slippa tänka på dem eftersom jag börjat förstått att han inte alls känner samma sak.

Han hör inte av sig, eller jo. Om jag använder precis ALLT tålamod jag har och väntar ut honom, då kanske... det tar en halv evighet. Och enligt honom så skall vi ha beslutat oss för att vi bara är vänner, det samtalet har vi aldrig haft (att jag vet att han sagt det är tack vare gemensamma vänner). Och TROTS att vårt möte nu kändes som 5 timmars klartext istället för 1 timme te så avslutar han med "men vi kanske kan träffas nästa vecka?" Och då känner jag: varför? Det här blir ju bara jobbigt ändå, eller? Och när jag då tvekar med mitt svar, ja då tillägger han ängsligt "ja, om du vill och har lust alltså".

Känns det som att han först slår undan benen och sedan räcker mig handen för att hjälpa mig upp, eller? Skoja inte!


No candy, no biting on the nails. Me good, yes! And! I took a walk today, Me wery good!