När jag var 14 började jag leta efter kärleken. Jag jagade den frenetiskt, för vem ville vara ensam när det var ”normalt” att vara två? Sen dess har sökandet pågått, högt och lågt. Nära och långt bort. Men varför? Egentligen? Jag tänker så här:
Det finns massa saker jag kan styra över i mitt liv. Lite hur jag ska se ut, om jag ska vara blond eller mörk. Smal eller tjock. Vilket yrke jag har. Hur mycket pengar jag tjänar. Vilken bil jag har. Och vart jag reser. Men jag kan inte styra över känslorna. Försökt det och det har aldrig lyckats. Det är som om känslorna konstant är i trotsåldern, säger hjärnan till dem att känna på ett sätt kan du ge dig fan på att de känner precis det motsatta.Jag kan inte styra över dem, så varför försöka? Jag kan inte heller styra över när eller i vem jag blir kär därför känns självaste sökandet efter kärleken tämligen onödig, eftersom det ändå bara verkar hända sporadiskt och ologiskt.
Jag ska berätta något väldligt personligt för Er. Något som jag inte berättar vanligen eftersom det betyder så otroligt mycket för mig. Det är en dröm, en sådan man har när man sover, inte en ”I have a dream”- dröm. Jag hade den under ett av mina besök på fäbodsätern och den var så otroligt riktig, inte verklig men på riktigt, så att jag undrar ibland om det mer var en uppenbarelse än något annat.
Drömmen:
Jag var hos doktorn och jag satt med tröjärmen uppdragen, de hade tagit blodprov på mig. Doktorn, en karl i medelåldern kom in och berättade för mig att jag hade cancer och inte långt kvar att leva. Och eftersom min sista tid ändå bara var ett utdraget lidande så var det lika bra att jag kom tillbaka klockan sex på kvällen, skulle de avliva mig. Chocken var enorm, ändå sa jag ok till hans förslag. Jag gick ut på gatan och grät och grät och grät. Och det svåraste var att försöka att berätta för mina vänner och min familj, hur ger man ett sådant besked? Jag gick på gatorna i den stad jag bodde i, och grät och tänkte på mitt liv. Och det som slog mig mest var all den tid jag spenderat på saker som inte, överhuvudtaget, hade spelat någon som helst roll. Som att bry mig om vad andra tyckte om mig, som vad jag skulle ha på mig för kläder men framför allt så tänkte jag på all den tid som gått åt till att vänta på att någon annan skulle göra mig ”levande”. Min saknade hälft, som jag sökt. All denna tid som jag hade kunnat använda åt mig själv, att göra saker som jag ville göra. Jag ångrade ingenting jag hade gjort, bara saker jag aldrig hunnit med. Det handlade om att se och uppleva saker, att resa, gå kurser, skratta hela nätterna och vara med dem jag älskar. Drömmen slutade med att jag bestämde mig för att kämpa för mitt liv och framför allt att ta vara på den tid som fanns kvar.
Den drömmen förändrade mitt liv. Och varje gång jag finner mig själv att jag sitter och väntar på prinsen på sin vita springare, så ger jag mig en mental spark i arslet och påminner mig själv om att livet är alldeles för kort för det. Dessutom brukar jag tänkta att om jag fick välja partner, skulle jag vilja ha en glad skit som gjorde nått med sitt liv och då är det väl inte orimligt att tänka att han också vill ha en glad skit som gör nått.
Jag vet att det är svårt ibland, ganska ofta faktiskt… Men det är så här enkelt, du kan inte styra över kärleken…Så ta den energin och tiden som går åt till att leta eller önska efter den, till saker som DU kan göra något åt.
Summan blir enkel; gör nått roligt idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar