Är det jag som är svår? Är jag "e tôcken dära" som vi säger i Värmland, åsyftande på någon som inte riktigt är som vi och därför konstig? Jag börjar tro det.
Varför?
Därför att 90% av alla karlar jag träffar och tänker "hum.... kanske kanske mer än vänner" visar sig bara försvinna från jordens yta. Slutar svara på sms, svarar inte på datorn ect ect. Ja, jag vet. Detta låter inte som bra reklam för mig :)
Men jag har eliminerat orsaken till denna tystnad till två möjliga alternativ.
1) Jag är en idiot som bara faller för omogna psykopater.
2) Det manliga könet består av 99% konflikträdda små pojkar som tror att varje gång de stöter på ett "problem" (läs: en tillräckligt stark kvinna) så kommer det att försvinna av sig själv... bara det ignoreras.
Det är självklart en kombination! Efter att tillbringat åtskilliga timmar åt att vara min alldeles egen doktor Phil har jag insett att jag väljer karlar som "Behövs tas hand om" och som är mer eller mindre dumma i huvudet. Detta helt enkelt eftersom jag (förr, innan denna fantastiska insikt) ansåg att jag inte var värd bättre. Och enda anledningen till att de skulle stanna kvar, var därför att de inte själva kunde lista ut hur tvättmaskinen fungerade.
Tragiskt? Antagligen.
Klassiskt? Absolut!
Kan NI lära ER av mitt misstagen? Hell yeah.
Oavsett om du har en springa eller en kuk mellan benen tycker jag att du ska ta dig en funderare på vilka vägar man väljer av ren trygghetsmani. För det spelar ingen roll om en väg består av giftormar och brinnande lava, har man gått den förut, många många gånger, är den välbekant och därav trygg, om man jämför med den soliga lilla björkallén där man anar och inbillar sig dödsfällor bakom varje solros.
Min far säger alltid att Naturen gör inga misstag. Inte ens när den skapar en idiot. Men det betyder inte att det är okej att vara en!
En liten minnesbeta, till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar